Stipakullen Vartofta-Åsaka

Foto: Jennie Niesel

Stipakullen i Vartofta-Åsaka är en del i ett system av grusåsar och stäppartade torrängar. Åsarna sträcker sig från Vartofta-Åsaka kyrkby i riktning mot Ätrans gamla åfåra.

Stäppartade torrängar är unika för Falbygden och Ätradalen. Ska man hitta något motsvarande får man ta sig till stäppmarker i södra Europa.

Drakblomma. Foto: Ulf Wiktander

På Stipakullen växer en unik flora med arter som fjädergräs, som ibland kallas stipagräs, drakblomma, smalbladig lungört, praktbrunört med flera. Åsen sköts med slåtter och efterbete. Fjärilsfaunan i området är spännande med arter som luktgräsfjäril, kamgräsfjäril, puktörneblåvingen och slåttergräsfjäril. Torrängarna har troligen fått sin artrikedom genom långvarig hävd. Detta har påverkat vegetationen och dess artsammansättning.

I Vartofta-Åsaka brukades marken i tresäde (före laga skifte). Detta innebar att åkern låg i träda vart tredje år. Då släpptes djuren in för att beta av trädan. Eftersom åsarna var en del av samma gärde, så betades de också samtidigt. De år då det odlades säd på åkern (år två och tre), så tror man att vegetationen på åsarna togs tillvara ändå, genom slåtter och/eller efterbete.

Foto: Jennie Niesel

Vissa arter i torrängen är känsliga mot att det går betesdjur när arterna blommar. Det gäller exempelvis drakblomma och smalbladig lungört. Då är det bra med sent bete istället, gärna i kombination med slåtter. Det är också viktigt att hålla undan buskar och träd som annars kan skugga ut torrängsfloran.

Stipakullen ingår i ett större Natura 2000-område med fler åsar som heter Stenhusgården-Bondegården-Prästebolet. Stipakullen kallas ibland för Prästebolet. Kärt barn har många namn!