Valkeajärvi

Landskapet i Valkeajärvi har formats av is, vind och vatten under tusentals år. Idag möts du av en lättvandrad tallskog på torra sandiga marker. Om vintern passar de flacka myrarna och den glesa tallskogen för en skidtur.

En vacker sandtallskog

I stora delar av Valkeajärvi står de gamla tallarna glest på den sandiga marken. Träden är ofta draperade med hänglavar. Även på marken växer lavar men också mossor och ris så som kråkbär och lingon. Under delar av året vistas renar här och betar lavar, ris och andra växer. Många av de stigar som går här i området är renstigar, men de fungerar bra att följa även för tvåbenta besökare.

Livet som tall

När en tallplanta rotar sig kan den som bäst leva hundratals år. Men det finns många faror för en tall som sitter fast med rötterna i marken. Farligast är kanske branden men tallen har ett försvar och flera av de gamla tallarna här har överlevt bränder genom att valla över de sår i barken som elden skapat. Ärret som branden lämnat efter sig kallas brandljud. Det finns många överlevare bland tallarna som skvallrar om att det brunnit flera gånger under de här tallarnas livstid. I andra delar av området står de klena träden tätt, i så kallade stavabestånd. Här har en och samma generation träd vuxit upp tätt tillsammans efter en skogsbrand någon gång för omkring 150 år sedan.

Dolt under ytan

Om än man inte ser dem så finns dem där, svamparna. Sandiga hedmarker är poppis bland marksvampar. Vissa svampar har myceltrådar som växer ihop med trädens rötter och bildar mykorrhiza – en samverkan mellan träd och svamp. Träden får hjälp av svampen att ta upp vatten och näringsämnen från marken. Svampen får kolhydrater som bildats vid trädets fotosyntes. När en skog som kalavverkas bryts det här samarbetet och de svamparter som tidigare fanns på platsen återkommer vanligtvis inte när den nya planterade skogen växer upp.

Skogen i Valkeajärvi naturreservatet är ingen urskog. Skogsbruk har pågått i nästan hela området. Men det skogsbruket har bestått av mindre uttag av ved och virke genom plockhuggning. Därför har samarbetet mellan dessa svampar och träden inte brutits. I Valkeajärvi och sandtallskogar som den här finns därför oftast många arter mykorrhizasvampar som inte klarar av ett intensivare skogsbruk.

Is, vind och vatten

Under slutet av istiden smälte inlandsisen. Det vatten som strömmade i isälvarna förde med sig stora mängder sand som bland annat bildade flacka sandfält som det här mellan sjöarna Valkeajärvi och Meraslompolo. Innan skogen sedan växte upp flyttade starka vindar med sig de mindre sandkornen och formade flygsanddyner. Dessa sanddyner ses idag som långa bågformade höjdryggar på de annars så flacka sandhedarna. Vattendraget Merasjoki har under årtusendena grävt sig ner i sandfältet med vattnets kraft. Det har då bildats branta strandbrinkar och nipor. Idag slingrar sig Merasjoki fram mellan små våtmarker på botten av den breda fåran. Is, vind och vatten har format det här landskapet.

Lättvandrade tallhedar

I reservatet finns inga informationsskyltar, parkeringsplatser eller andra anläggningar för besökare. Det finns flera skogsvägar och stigar att vandra på, men inga markerade vandringsleder. Det flacka landskapet, den glesa vegetationen och de långsträckta dynerna gör att det även är lätt att vandra stiglöst. Ta därför gärna med dig karta och kompass eller GPS när du besöker området. Den sydligaste delen av reservatet ligger intill väg 99 mellan Merasjärvi och Muodoslompolo.