Pahta-Pirttivaara

Några mil nordväst om Övertorneå ligger kalottberget Pahta-Pirttivaara. Berget sticker upp sin glesa hjässa över ett landskap som är tydligt påverkat av istiden och den efterföljande landhöjningen. Här har skogen till stor del fått stå orörd. Genom den glesa tallskogen på hällmarkerna är utsikten storslagen över Tornedalens böljande landskap.

Landhöjningens effekter

För tusentals år sedan täcktes Norrbotten av inlandsisen. Den var så tung att själva marken trycktes ner under den. När isen drog sig tillbaka började landet höja sig. Landhöjningen pågår än idag, i Norrbotten med en hastighet av ungefär 8 millimeter per år. Det gör att kusten sakta men säkert flyttar sig utåt.

Går vi bakåt i tiden till när isen precis dragit sig tillbaka finner vi en punkt då landet var som mest nertryckt, och alltså kustlinjen var som högst. Pahta-Pirttivaara var då en ö i en skärgård. Vågor slog mot stränderna och spolade bort finare sand och lerpartiklar. Kvar blev kala hällmarker som i och med landhöjningen nu ligger på omkring 200 meters höjd över havet. Här växer idag enstaka knotiga tallar. Ovanför hällmarkerna ligger den opåverkade moränen kvar och här växer idag en frodig blandskog som en kalott på berget, därav namnet kalottberg. Nedanför hällmarkerna har det finare materialet lagt sig i sänkor, det som en gång i tiden var skyddade vikar. Här är marken näringsrik vilket syns på de frodiga granarna och örter som skogsnäva och stenbär.

Ett myller av liv

Vid en första anblick kan en gammal död trädstam se livlös ut. Men om du tittar närmre börjar du se svampar och lavar och under barken gömmer sig insekter från resten av världen. De vill helst äta och bygga bo ifred. Många av dessa arter är ovanliga arter och trivs i den gamla och varierade skogen. I reservatet finns gott om gamla och döda träd, något som vednedbrytande svampar behöver för att klara sig.

Under gamla, fallna granar (så kallade granlågor) kan du få syn på ovanliga arter som till exempel ullticka, rynkskinn och den vackert laxrosa rosentickan. På grova tallågor kan man också hitta den mycket ovanliga arten urskogsporing som bara trivs i riktiga gammelskogar. Om du tittar riktigt noga på den skrovliga barken på en gammal grov asp kan du få syn på liten stiftgelélav. Det kan krävas ett tränat öga att hitta rätt på den.

De gamla granarna har fått sina grenar smyckade med garnlav vars hängande växtsätt ger skogen ett trolskt utseende. Samtidigt signalerar garnlaven att skogen har fått stå orörd. De här arterna för en tynande tillvaro i dagens brukade skogslandskap, men här i reservatet har de nu fått en fristad.