Njietjagårsså

Naturreservatet ligger väglöst och sträcker sig som en arm från Muddus nationalpark längs Stora Luleälven ner till naturreservatet Kaltisbäcken. Här finns flera av urskogens arter att skåda men terrängen är svårframkomlig och brant i sluttningarna ner mot älven. Det passar främst besökare med viss vana av att vandra i obanad och kuperad terräng.

Fint men lite farligt

Reservatet kan stoltsera med tre kanjoner varav Njietjagårsså, som gett hela reservatet dess namn, är den största och mäktigaste. I kanjonerna finns en imponerande rikedom av rödlistade arter. Även landskapet längs älven är bitvis mycket dramatiskt med höga klippbranter som bjuder på storslagna vyer. Ovanför älvsluttningen är terrängen lättvandrad med mestadels flack mark. Den starkt hotade vedsvampen urskogsporing är funnen här, liksom den mycket sällsynta laxtickan.

Ostört men inte helt orört

Älvsluttningen och området närmast Muddus omfattades av en stor brand 1933. I delar av området brann skogen ner helt och ny skog har sedan dess växt upp, bland annat i form av de många lövskogspartier som finns idag. Bitvis finns även gammelskog som överlevt den hårda branden. Närmast Muddus står gammal tallskog med upp till 400‑åriga tallar och brandspår på trädstammarna är vanliga.