Jan-Svensamössan

På långt håll syns Jan-Svensamössan, ett brant lågfjäll som sticker upp från landskapet. Det samiska namnet på berget är Suddale, som betyder "bli tidigt isfri". Sluttningarna är klädda med en gammelskog där hotade arter finner ro. Jan-Svensamössan är ett populärt utflyktsmål. Från toppen ser man säkert tio mil vid klart väder, en hisnande utblick över Lapplands skogar, lågfjäll, myrar och sjöar.

Över stock och sten

Det finns två stigar upp mot toppen, men bara den som går längs den sydöstra sluttningen är markerad. Här går stigen fram mellan månghundraåriga tallar. Ibland försvinner nästan stigen i de storblockiga rasbranterna. Ta med stabila och fotriktiga skor så kan du ta dig fram över både stock och sten.

Lägg märke till berggrunden som består av vacker, röd porfyr. Stenarna är överdragna av färggranna kartlavar. Till reservatet hör också delar av sjön Norra Akkajaure. Det samiska ordet Áhká står för en kvinnlig gud och sjöns namn tyder på att den haft betydelse i samisk tro. I området finns samiska härdar som visar att området länge varit en viktig plats för renskötseln.

Har du sett Jan Svenssons mössa?

Namnet Jan-Svensamössan sägs komma från en berättelse om nybyggaren Jan Svensson i Avaviken, som en midsommarafton i början av 1800-talet glömde sin fårskinnsmössa på toppen. Många har letat den, men ingen har lyckats. Kanske har du turen! 

Urskogens invånare

På bergets östra sluttning är granskogen i princip orörd av människan, det är så nära en urskog man kan komma. Även den västra och norra sluttningen kläds av mycket gammal skog med majestätiska tallar som var ynglingar kanske så tidigt som på 1400-talet. Stanna upp vid någon av de vackra silverfurorna och fundera över hur länge den stått där. Kanske mer än tusen år? Efter sin död skalas barken av och blottar veden som blir silvrig och hård. En tall som fått växa långsamt och länge kan först stå länge och sedan ligga på marken i ytterligare hundratals år innan alla spår efter den är borta. Silverfuran och med de andra gamlingarna i urskogen är ett delikat smörgåsbord för de mest kräsna arterna.

Hackspettar och fjällväxter

Här finns vår största hackspett, spillkråkan. Den gillar att hacka efter myror och bygger bon i gamla tallar. Bohåleträden knäcks lätt av vinden och stubbarna som blir kvar kan användas av slagugglan. Uppe på det kala lågfjället kan den uppmärksamme se att några fjällväxter fått fäste. Klynnetåg, krypljung och även ripbär som blir vackert röda om hösten.