Jobba hos oss

Länsstyrelsen i Norrbotten är en liten men bred myndighet som är verksamhetsnära med korta beslutsvägar och tydlig inriktning på samhällsnytta. Det tilltalar Lina Segerlund, jurist i grunden, men nu chef på enheten för social hållbarhet.

– Här får jag verkligen vara med och utveckla, och se direkta effekter av det i länet.

Fjorton personer arbetar på enheten för social hållbarhet. De ansvarar bland annat för utvecklingsarbeten inom integration, jämställdhet, mänskliga rättigheter och folkhälsa. Lina Segerlund arbetar som chef på enheten. Som chef uppskattar hon öppenhet och hennes övertygelse är att en verksamhet styrs bäst genom delaktighet.

– Mina medarbetare sitter på kunskaperna och min roll är att vara chef och ledare. Jag tror att vi får bäst resultat genom att lyfta fram medarbetarna, som sitter på expertkunskaper. På min enhet driver medarbetarna bland annat olika utvecklingsarbeten i länet. De kanske ser mig som den där tråkiga personen, som tjatar om att tidrapporteringen ska vara inne och att det är dags att ha ekonomisk uppföljning. Men en viktig del av min roll är att hålla i ramarna, eftersom det i sig också skapar goda förutsättningar för medarbetarna att bedriva sitt arbete.

Det är inte bara ett jobb – vi som statstjänstemän har ett stort ansvar i de uppdrag vi har, hur vi agerar och vad vi agerar på. Det gäller både mot våra kunder i samhället och internt. Medarbetarna tycker kanske att jag maler, men jag tycker att den statliga värdegrunden är en viktig grund för oss.

Vad har du gjort tidigare?
– I grunden är jag jurist, och började min karriär som jurist på Brottsoffermyndigheten i Umeå. Därefter arbetade jag drygt tio år på Kronofogdemyndigheten, som både jurist och chef.

Vad fick dig att kliva över till Länsstyrelsen?
– Jag är väl insatt i den statliga världen och jag trivs med den, kanske främst för samhällsnyttan som jag får se en stor del av. Länsstyrelsen i Norrbotten är en liten men bred myndighet som är verksamhetsnära med korta beslutsvägar. På Länsstyrelsen kan man arbeta både med myndighetsutövning, men också utvecklingsfrågor.

Jag har själv arbetat med myndighetsutövning under en lång tid av min karriär. Att nu få arbeta mer med utvecklingsfrågor är både spännande och givande. Att jag dessutom få vara med och se effekterna av det ute i länet är extra roligt.

Varför behövs Länsstyrelsen?
– Utan Länsstyrelsen skulle distansen mellan människorna och staten bli lång.
Som barn ville Lina bli polis. När hon blev lite äldre fanns drömmen kvar, men då kanske mest för att poliser har en tydlig roll i samhället och en otroligt viktig samhällsfunktion. Jag tänker inte byta karriär men fortfarande kan jag känna en viss åtrå till polisyrket. I mitt nästa liv, kanske?

Finns det några likheter med jobbet som polis i ditt nuvarande jobb?
– Ja, framför allt samhällsnyttan. Att få vara del av en myndighet som Länsstyrelsen och samtidigt vara med och bidra till ett mer hållbart Norrbotten är både lärorikt och en spännande utmaning. Jag har en bild av att många tror att vi är en gammal koloss där allt är väldigt omodernt. Men det händer saker hela tiden, ingen dag är den andra lik.

Vi, liksom andra myndigheter, står inför utmaningar och förändringar samtidigt som vi har förväntningar på oss att utföra våra uppdrag.

Men att vara chef i en organisation med vitt skilda, djupa och breda kunskaper triggar Lina. Ja, det är otroligt spännande. Jag ser verksamhetens bredd både som något positivt och som en av de stora utmaningarna. Bara på min enhet hanterar vi väldigt breda frågor. Det finns många kollegor i huset med expertkunskap inom sina områden – från flodpärlmusslan till integrationsfrågor.

Jag märker det speciellt i utbytet mellan chefskollegor, hur vitt skilda verksamheter vi har. Jag är inte så väl insatt i andra verksamhetsfrågor så det är alltid en utmaning att förstå de andra enheternas utmaningar. Men det är verkligen häftigt att se hur många experter vi har på Länsstyrelsen.

Om Länsstyrelsen vore en chef, hur skulle den då vara?
– Den chefen skulle vara verksamhetsnära, öppen för delaktighet, där förtroendet och tillit är högt mellan chef och medarbetare. Den mäter och följer upp resultaten tydligt, och arbetets resultat syns både direkt men även på lång sikt.

Redan under studietiden jobbade han statligt. Efter femton år på Luleå kommun, först som GIS-ingenjör/IT-samordnare och därefter GIS-samordnare, återvände Jimmy till statlig tjänst för att få något nytt att bita i. Det nya stavas ”informationssäkerhet”.

– Det bästa med mitt jobb är att jag kan påverka, säger Jimmy Rova. Att det finns många nationella nätverk och grupper där jag kan framföra vad Länsstyrelsen i Norrbottens län har för interna behov.

Det finns även nationella uppdrag Jimmy kan ta sig an, och massor med utvecklingsmöjligheter inom det nationella jobbet han utför idag.

– Alla möjligheter kräver förstås behärskning. Allt är så spännande och kul. När jag väl kom in tänkte jag – shit! Det finns hur många grejer som helst att välja på om jag vill byta spår. Ja, om chefen tycker att det är ok förstås.

Du är IT-, GIS- och informationssäkerhetssamordnare. Vad innebär det?
– Bildligt talat har jag tre hattar på mig. GIS-hatten innebär att stötta och hjälpa alla på Länsstyrelsen i Norrbottens län som producerar geodata, alltså digitala kartskikt, så att de kan göra sitt jobb på ett bra sätt. Det kan handla om planeringsunderlag som kommunerna ska förhålla sig till när de gör sin planering. Saker att förhålla sig till är exempelvis riksintressen, naturreservat och annat.

– Jag har det där tråkiga pekfingret – ”visst har ni kvalitetssäkrat det här?”. Det gäller alla mina tre hattar, fast jag försöker inte vara så pekfingerförmyndaraktig. Då vill ingen vara med mig.

– Informationssäkerhetshatten handlar om att se till att all information vi har, analog och digital, är korrekt och tillgänglig för alla som ska ha del av den och skyddad när det behövs. Det handlar om systematiskt och riskbaserat informationssäkerhetsarbete, fast det låter så töntigt och nördigt när jag säger det.

Är det töntigt och nördigt?
– Nej, inte alls! Det är ett viktigt jobb. Jag samordnar arbetet och ser till att medarbetarna kommer in i rätt tänk. Extra viktigt är det nu när allt ska digitaliseras. Där får vi gasa och bromsa om vartannat. Det gäller ju att tänka efter så det blir rätt även i det långa loppet.

När Jimmy sätter på sig IT-hatten fungerar han som en övergripande brygga mellan verksamheten och centrala IT-avdelningen. Han har också hand om tekniska och strategiska problem som uppstår inhouse – ska vi ha ett bättre wifi i huset? Ska vi byta ut datorer?

Varför har du valt att jobba här?
– Jag ville ha nåt nytt att bita i. Jag jobbade på Luleå kommun i 15 år, och utvecklades där med, men det här med informationssäkerheten lockade.

Tror du att du blir kvar här i femton år?
– Jag har jobbat här i ett år, och inte hinner jag färdigt med allt jag vill göra på fjorton år. Utvecklingen pågår ju hela tiden.

Om Länsstyrelsen vore geodata, hur skulle det se ut?
– Vi finns på kartan, och det har vi gjort långt innan geodata fanns.

Hur skulle du förklara med en mening varför länsstyrelsen behövs?
– Vi är statens förlängda arm i Norrbotten och vårt uppdrag är att säkerställa att riksdagens och regeringens beslut får så bra effekt som möjligt, utifrån förutsättningarna i länet.

Vad ville du bli som barn?
– Jag ville vara polis, och hålla ordning och reda.

Finns det några liknelser med det i ditt nuvarande jobb?
– Haha, ja, det var ju det där pekfingret – jag ser till att andra har ordning och reda.

Enligt uppgift har du jobbat statligt tidigare. Hur känns det att återvända till statlig tjänst?
– Va, har jag jobbat statligt? Hm… Nu förstår jag! Det här är ett misstag, men ett ganska roligt misstag. När jag sökte det här jobbet skulle jag bocka i en ruta om jag hade varit statligt anställd tidigare. Och det hade jag ju – jag extraknäckte på Systembolaget under studietiden. Så jag har dragit omkring med den statliga värdegrunden ända sen dess, haha.

Var det dina statliga erfarenheter som gjorde att du fick jobbet?
– Nä, det var nog mina femton år på kommunen och den vansinnigt långa titeln på min utbildning.

Redan 2005 jobbade Irina Enbuska von Schantz på Länsstyrelsen i Norrbotten, som projektkoordinator för ett projekt i Barentsregionen mot prostitution och människohandel. Även om hon har testat andra jobb genom åren har hon hållit koll på lediga tjänster här.

– När platsen som länssamordnare för ANDT (S) blev ledig, tänkte jag: ”Yes, nu söker jag”.

Hon säger att hon behöver fria tyglar. Att hon är som en dynamisk organism, både verbalt och mentalt.

– Men jag har faktiskt jobbat som vakthavande befäl och då måste en vara dynamisk inom givna och tydliga ramar. Så jag kan vara både formell och fyrkantig när det krävs, säger Irina Enbuska von Schantz.

Det som fick henne att söka sig tillbaka till Länsstyrelsen var möjligheten att arbeta som länssamordnare för alkohol, narkotika, dopning, tobak och spelmissbruk, ANDT (S).

– Jag minns att jag trodde jag att uppdraget var klart och tydligt: Att främja det förebyggande perspektivet. Hur svårt kan det vara, liksom? Efter två månader tänkte jag: ”Jag sitter ju bara i möten, vad ska jag producera?”. Men det var ju det som var jobbet. Jag hade möten där jag främjade samverkan för det preventiva arbetet; en länk mellan det som händer nationellt och det lokala. Jag stöttade, bland annat i form av processtöd.

Och nyss började du jobba som jämställdhetsutvecklare. Hur kommer det sig?
– Jag kommer från Tärendö i Tornedalen och redan som femtonåring ifrågasatte jag varför jag som tjej ska kallas för hora. När jag pluggade vidare följde jag genusspåret och jag har jobbat med jämställdhetspolitiska frågor. Jag är en genusmänniska i maggropen.

När tjänsten som jämställdhetsutvecklare dök upp resonerade Irina med sin chef. Då hade hon hunnit jobba som länssamordnare i nästan ett år. Ett år är en kort tid, och jag ville ju inte uppfattas som en hoppjerka. Men chefen sa bara: ”Det är nu tjänsten är ute. Sök!”. Jag hoppas att fler ser det jag gjort som en möjlighet, att vi växer i vår egen organisation. Länsstyrelsen återanvänder de alltmer kompetenta medarbetarna – det är hållbart, det!

Veckopendlar från Umeå

En utmaning för Irina har inte med själva jobbet att göra, utan handlar om veckopendlingen. Inte själva pendlingen i sig, det går gott om bussar och det funkar fint att arbeta under restiden. Nej, det är den sociala delen med att veckopendla som är en utmaning. Irina bor utanför Umeå med partner och ett hemmavarande barn och med en stor och annorlunda familj som finns både när och fjärran.

– Fast vet du, jag ångrar inte beslutet att jobba i Norrbotten en enda sekund. Jag litar på människans förmåga att se och visa när det känns jobbigt och när det känns bra. Jag är den där föräldern som är ganska jobbig, nyfiken och lägger mig i. Både privat och utanför hemmets väggar. Jag ser till att ha tid att prata med vårt barn om hur det känns. Vår elvaåring är bra på att verbalisera sina känslor, trivs bra hemma och i skolan – det är bra tecken, tänker jag. Vårt barn har en fin och trygg stjärnfamiljstillvaro och jag håller mig ständigt uppdaterad.

Om Länsstyrelsen vore ett perfekt socialt hållbart samhälle, hur skulle den då se ut?
Då skulle Länsstyrelsen ha den minstas ögon som den bärande grundstenen för samhället. Det börjar utifrån barnen. Har vi trygga, mätta och glada barn som kan sova, leka, tvätta sig, växa och röra sig på det sätt de kan, såväl fysiskt som mentalt, och som kan läsa – då tror jag att vi har uppnått nirvana. Våra uppdragsgivare är de som bor här, men vi gör det för barnen. Ett typiskt Irina-svar, haha.

Vad är det bästa med ditt arbete?
– Vi är en bra enhet, ett bra team och vi gör jobbet tillsammans. Jag kan inte allt men jag blir litad på. Jag har ett otroligt ansvar och det vill jag ha. Jag mår bra av det. Det bästa med mina arbetsuppgifter är att jag kan påverka länets utveckling i ännu mer positiv inriktning.

Vad ville du bli som barn?
– Jag ville bli skådespelare. Jag har faktiskt hunnit jobba professionellt som skådespelare med bas i Kiruna några år, på Tornedalsteaterns Fria. Vi var tillochmed med i Riksteaterns utbudskatalog.

Finns det några liknelser med skådespeleriet i ditt nuvarande jobb?
– Ja, jag har verkligen nytta av att jobbat med det. Att vara processtöd är som att regissera en stor pjäs, med rollfördelning, struktur och sceneri. Sen händer det saker på scenen, en slags improvisation. Den stunden, då jag inte kan kontrollera vad som händer, är jag lugn. Det ingen fara. Det kan gå fel. Det löser sig.

Länsstyrelsen är en liten regional myndighet där det fortfarande finns en egen expedition, egen HR-avdelning och där ledningen inte sitter i Stockholm.
– Du får en helt annan helhetsbild när du jobbar här, och vi har korta beslutsvägar. Jag kan knalla förbi landshövdingen för att fatta ett beslut. Det är en del av tjusningen med jobbet.

Nils Sandström gick naturbruksgymnasiet, med planen att bli jaktguide. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

– Näe, här sitter jag nu som ekonom och handläggare på Länsstyrelsens rättsenhet, haha.

På dagarna jobbar Nils med handläggning av tillstånds- och tillsynsärenden. Det är ett brett spektrum av ärendeslag som passerar hans kontorsrum; stiftelser, hastighetsbegränsningar, pantbanksverksamhet och bilskrotningsverksamhet för att nämna några.

– Vi är som en diversehandel. Det ingen annan myndighet gör, det gör vi.

Nils är också huvudskyddsombud, och jobbar nationellt som förvaltningsledare för de it-system som ligger under rättsenheten.

– På den här enheten blir jag insatt i aktuella händelser och viktiga frågor i Norrbotten. Vi är den statliga myndighet som har flest kompetenser och vi blir inblandade i allt.

"Det jag gör i mitt jobb kan göra stor skillnad"

Nils Sandström lämnade Försäkringskassan i Luleå 2011 för att börja på Länsstyrelsen.

– Förut fick jag handlägga 20 föräldrapenningsärenden varje dag, långt ifrån ledningen och alla deras Stockholmsbeslut. Jag ville utvecklas, och det kan jag göra här på ett annat sätt. Det är långt ifrån enformigt, ingen dag blir den andra lik.

– Du är ofta ensam sakkunnig inom ditt område. Det gör att det blir ett driv i verksamheten. Och dessutom sitter ledningen nära oss. Jag kan knalla förbi landshövdingen för att fatta ett beslut, och jag kan påverka min egen arbetssituation. Som huvudskyddsombud kan jag dessutom påverka arbetssituationen på hela myndigheten. Det jag gör i mitt jobb kan göra stor skillnad.

Vad har varit din största utmaning i jobbet?
– Höstens riksdagsval, tveklöst, då jag var valansvarig. Det är sällan du gör en arbetsuppgift för första gången, med stark mediebevakning och där du inte får göra något fel - samtidigt som du är arbetsledare för femtio personer.

När kommunerna lämnar in valresultaten dagen efter valdagen börjar det stora jobbet för Länsstyrelsen; den slutliga röstsammanräkningen.

Men arbetet med valet började långt tidigare för Nils. Han jobbade heltid från årsskiftet 2017/2018 med alla förberedelser.

– Vi utbildade kommunens valnämnder och partierna, vi fattade beslut om kommunernas indelning av valdistrikt och alla beställningar av namnvalsedlar gick genom oss.

Dessutom skulle massor med administrativa åtgärder hinna fixas. Till exempel ska de som inte har en folkbokföringsadress ska ändå tillhöra ett valdistrikt, vilket resulterade i långa listor att beta av. 40 rösträknare, som ska jobba intensivt i ett par veckor, anställdes. Lokaler fixades, väktare upphandlades och Nils behövde också få tag på intern personal som kunde hjälpa till.

Sist, men inte minst, ingick det för första gången en hel del säkerhetsarbete i samband med riksdagsvalet.

– Hela det säkerhetspolitiska läget är sämre nu. Såväl USA som Frankrike har haft rysk påverkan på sina val. Både vi och kommunerna har fått jobba med säkerhetsfrågor och samarbetat med MSP, Säpo och polisen på ett helt annat sätt än tidigare. All samverkan tar tid.

Hur gick jobbet?
– Rösträkningen gick snabbt, rätt och bra. Såvitt jag vet blev det inga fel, och inte heller några säkerhetsstörningar att tala om. Det känns jätteskönt.

­Vill det sig illa kan det komma överklagningar via valprövningsnämnden i Stockholm, så Nils törs inte pusta ut ännu. Ingen regering har ännu kunnat bildas vid tidpunkten för intervjun. Och efter den arbetsinsats som krävdes i samband med valet ser inte Nils fram emot ett eventuellt extraval.

– Stefan Löfvén säger att han inte räds ett extraval. Tala för dig själv, säger jag. Riksdagsvalets resultat påverkar även länsstyrelsens verksamhet, berättar Nils.

– Vi märker av sittande regering på ett mer påtagligt sätt än andra myndigheter. Skatteverket plockar möjligtvis mer eller mindre skatt, medan våra riktade uppdrag kan förändras rejält.

Riktade uppdrag, vad är det?
–Ramanslagen är ungefärligt konstanta, men hälften av verksamheten baseras på sakanslag, det vill säga tilldelade medel eller projektpengar från andra myndigheter. Med Miljöpartiet i den förra regeringen har vi fått en hel del sakanslag till miljöavdelningen. Om något år kan det se helt annorlunda ut.

Varför behövs Länsstyrelsen?
På Länsstyrelsen har vi en möjlighet att lyfta frågor till berörda departement eftersom vi är en regional myndighet som driver frågor för Norrbotten. Vi har inte egna lagar, men vitsen med att länsstyrelserna är egna myndigheter är att vi kan tolka lagstiftningen och göra regionala skillnader.

För några år sedan flyttade Nils och hans familj till Piteå. Han pendlar till Luleå varje dag, och tycker att själva pendlingen är ”a piece of cake”, men det kan bli påfrestande när han ska hämta och lämna sina två barn på förskolan.

Apropå barn, vad ville du bli som barn?
Nils Sandström tänker, länge.

– Hm. Vet du, jag hade ingen fetisch för något. Betyder det att jag inte hade några drömmar som barn?

Hur är det nu?
– Det är fortfarande likadant. Jag är en generalist, ingen specialist, och jag trivs med det. Variationen gör att det inte blir så mycket vardagstristess.

Han beskriver sig själv som en rastlös person, som vill att det alltid ska hända saker, även på fritiden.

– Ja, frun brukar klaga på att det blir för lite vila på helger och semestrarna.

Dessutom har Nils pedanteri gjort honom till en jäkel på att städa.

– En rastlös personlighet med pedantiska drag är ingen bra kombination med småbarn, jag vet, men det är bara att gilla läget.

Hur klarar ni av att balansera det här?
– Jag brukar städa innan resten av familjen vaknar. Det är en annan av mina talanger, förresten: Jag är sjukt morgonpigg.

Yamini Lind lämnade sin hemstad Göteborg 2011, för att studera ett halvår i Luleå. Så tänkte hon i varje fall.
– Jag blev kvar i fyra år. När studierna var klara flyttade jag hem till Göteborg, men jag kände direkt att jag trivs bäst i norr– vintrarna, att åka skidor och vara ute i naturen.

Inom ett år återvände Yamini tillbaka i Luleå, med en pappa som var mindre glad att köra flyttlasset två gånger, och ett jobb på Länsstyrelsen i Norrbottens län.
– Innan jag började här trodde jag att det var skjorta och kavaj som gällde på jobbet. Men så är det inte alls. Här har alla sin egen stil, och det tycker jag är skönt.

Vad gör du på jobbet?
– Jag hanterar alla juridiska frågor som vi får in, på ett eller annat sätt. Jag svarar på remisser och vi yttrar oss i domstolsärenden. Jag jobbar också med miljökvalitetsnormer inför beslut av åtgärdsprogram och förvaltningsplan för Bottenvikens vattendistrikt.

– Det finns fem olika vattendistrikt och vattenmyndigheter i Sverige. Jag är den juridiska kopplingen från den nordligaste och vi fem jobbar tillsammans.

Vad är det bästa med ditt arbete?
– Det bästa med mitt jobb är att jag får jobba med många olika typer av frågor. Jag vet inte hur arbetsdagen ser ut från en dag till annan, och jag gillar det. Men min aspekt är alltid den juridiska, oavsett om det handlar om vattenkraft eller fiske.
– När jag blir gammal och berättar om Länsstyrelsen för mina barnbarn kommer jag att säga att det var här jag lade min grund i karriären, det var här min karriärväg formades och det var här jag fick ett helhetsperspektiv på olika samhällsprocesser eftersom jag jobbade statligt.

Hur skulle du förklara med en mening varför Länsstyrelsen behövs?
– Utan Länsstyrelsen hade glappet mellan det kommunala och statliga vara väldigt stort.

Yamini fick upp ögonen för rättskunskap i gymnasiet. Innan dess ville hon bli frisör. Hon ser direkta kopplingar mellan frisöryrket och hennes jobb idag.

– Absolut! Jag måste vara lika noggrann precis som en bra frisör är, och jag behöver sätta mig in i olika perspektiv för varje uppgift, precis som frisören behöver sätta sig in varje kunds hårkvalitet och önskemål.

Om Länsstyrelsen vore vatten, vilken typ av vatten skulle den vara?
– Länsstyrelsen är som en forsande älv. Det händer så mycket hela tiden, speciellt på vår enhet, tror jag. Det rinner på och kommer in nya aspekter hela tiden.

– Ingen dag är helt lik den andra – det är nya arbetsuppgifter och nya områden hela tiden. Det är det som gör jobbet så roligt. Men det är också den stora utmaningen för mig; att få djupare kunskap inom specifika områden, samtidigt som det händer så mycket nytt. Jag hinner inte alltid nörda ner mig.

På Länsstyrelsens kontor i Jokkmokk arbetar ett tjugotal medarbetare på fältenheten och på naturresurs- och rennäringsenheten.
– Jag ser bara fördelar med att jobba här i Jokkmokk. Alla borde flytta hit, vi är mitt i länet, det är lika långt till allt. Luleå har ju jättelångt till många ställen i Norrbotten, säger Vanja Andrén.

Vanja Andrén jobbar med skyddade områden, exempelvis nationalparker och naturreservat. Hennes jobb är inriktat mot byggnader och anläggningar.

– Jag upphandlar renoveringar och underhåll av byggnader som vi har, och planerar nya anläggningar genom att söka bygglov och annat förberedande.

Det handlar även om avyttring, då vi exempelvis tar bort en eldstad eller rastplats. Jag prioriterar mellan vilka olika områden man ska satsa på.

Varför har du valt att jobba här?
– Jobbet fanns i Jokkmokk, och jag fick möjligheten att flytta hem efter studierna.

Jag gillar friluftsliv och är utbildad i byggnadsteknik. Mitt jobb kopplar både till utbildningen och det jag tycker om att göra. Jag hade praktik här under utbildningen och visste att det var bra arbetskamrater. Det kändes skönt att komma tillbaka. Kontoret är litet och man blir vän med alla sina kollegor. Fika klockan nio och klockan två är vad som gäller.

– Vi brukar lösa korsord under fikarasten, och det är många som trängs vid korsordsbordet och vill vara med.

Intresset för naturen och friluftsliv är starkt hos Vanja. När hon är ledig är hon ute i skogen, och just nu har hon fullt upp med sin hundvalp, en Norrbottensspets. Även i jobbet får hon vara ute mycket.

– Jag styr i mångt och mycket själv när jag behöver ut och titta på saker. Under de senaste fyra åren har jag fått se mer av länet än jag gjort tidigare i mitt liv.

– En annan som är riktigt roligt är när nåt vi gör blir bra och vi får positiv respons.

Vanjas största utmaning i jobbet har varit de tillfällen då de upphandlade tjänsterna krånglar. Ibland har exempelvis inte entreprenören gjort som det var tänkt.

– Då måste jag driva på och be entreprenören att göra om. Jag måste vara bestämd och samtidigt ha koll på lagkraven – och givetvis ha koll på att jag har gjort rätt från första början.

Om Länsstyrelsen vore en nationalpark, hur skulle den vara?
– Den nationalparken skulle ha en massa spänger genom den skiftande naturen, som alla leder in till en rastplats i mitten. Rastplatsen är Länsstyrelsen; en samlad kompetens och en samlande kraft för länet.

På frågan om vad som är hennes dolda talang svarar hon sin livliga fantasi.
– Ja, jag är jättebra på att fantisera, ibland svävar jag bort. Om det är en talang är jag väldigt bra på det, haha.

Hur är det att jobba för Länsstyrelsen?
– Det här jobbet ger mig en bra kunskapsgrund och samhällsbild. Jag får hela tiden träffa många kollegor vilket ger mig insyn i många olika verksamheter; fiske och naturmiljö, miljöskydd, jämställdhetsarbetet, hur man prioriterar i landsbygden och vad rättsenheten gör… Ja, det var bara några exempel.

David Berggård har arbetat på Länsstyrelsen i tjugo år, och tycker att arbetsplatsen blir alltmer stimulerande ju fler år som passerar.

– Om du jobbar med en viss typ av arbetsuppgifter under lång tid kan du dem väldigt väl till slut. Samtidigt slutar jag aldrig lära mig. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Och då vill jag lära mig mer. Arbetsuppgifterna som ingår i mitt jobb förändras hela tiden, mer än om jag hade kommit till en ny arbetsplats.

När David Berggård arbetar med tillståndsärenden ser han till att ta tillvara det allmänna miljöintresset som finns i samhället.

–Vi ställer krav på företag på åtgärder som ska minska deras miljöpåverkan och förbättra deras säkerhetsarbete. I mitt arbete handlar det om att sammanställa och företräda alla intressen i tillståndsprövningsärenden. Jag är spindeln i nätet, som företräder kollegorna som gett synpunkter. Min roll att företräda dem i de områden som berörs. Det ställer krav på att vara intresserad av olika frågor och att behärska dem.

– I tillståndsprövningar är vi som en motpart, en åklagare. ”Har ni gjort det ni ska göra? Varför inte? Vi kräver att…”. Vi får argumentera mycket för vår sak. Det är påfrestande, intressant och utmanande.

– Vi driver också frågor inom miljö och säkerhet, frågor som vi ser är viktiga för samhället. Ibland behöver vi få rättspraxis och ett slutligt avgörande på principiella frågor. Exempelvis vilka ämnen som får släppas ut till luft och vatten, och hur mycket. Dammar ska vara säkra och hållbara. Företag ska driva ett bra säkerhetsarbete. Det är slutligen mark- och miljödomstolen lämnar beslut om tillstånd. Länsstyrelsen utövar också tillsyn genom att kontrollera att företag håller sig till lagar och bestämmelser, och att de följer de tillstånd och föreskrifter som reglerar deras verksamhet.

Det låter som ett komplext jobb?
– Ja, det gäller att sy ihop något som tillgodoser alla sakområden från enhetens egna kärnfrågor, vilket är miljö, till reningsteknik, dammsäkerhet, skydd av områden, rennäringsfrågor, kulturmiljöer och hur vatten och mark påverkas, för att nämna några. Det gör att jag kommer i kontakt med en stor spännvidd av sakkunskaper här i huset, genom kollegor som besitter dessa sakkunskaper. Vi frågar oss hur dessa olika områden påverkas av vissa verksamheter och åtgärder.

David Berggårds specialområde är miljö- och säkerhetsfrågor inom den stora och tunga industriella gruv- och stålverksamheten i Norrbotten.

– I Norrbotten har vi Europas största koppargruva, Sveriges största malmgruva och Sveriges största stålverk. Det är verksamheter med stor klimatpåverkan där vi strävar efter att nå hållbarhet och god säkerhet.

Vad menar du med säkerhet?
– Tänk att du blir stoppad i en poliskontroll, och det visar sig att du kör bil utan körkort. Det gör väl inget, tänker du, du har ju inte krockat? Där är vi som polisen, vi arbetar efter försiktighetsprincipen. Vi ska förebygga och förhindra att miljö- och säkerhetsolyckor träffar, både på kort och lång sikt.
– För att göra det försöker vi titta bortom kurvorna, dit ingen ser. Ibland är kurvorna långa och vägen krokig.

I Davids jobb ingår även att tillvarata riksintressen och se till att kommande generationer ska kunna ta del av dem.

– Låt oss ta rennäringen som exempel. Ett företag och en sameby kan vara överens om ersättning i samband med företagets påverkan på rennäringen. Det kan förstås verka bra. Men företagets planerade verksamhet kan orsaka att renskötseln inte kan fortsätta i kommande generationer. Här tar vi sikte på scenarion hundra år fram i tiden.

– Det blir ofta polariteter, säger David, antingen är man för eller emot en gruvetablering. Det vi gör kräver mycket arbete, är tidsödande och svårt men ingår i vårt uppdrag. Det är klart att företag upplever att vi motarbetar deras planer, medan vi endast arbetar för att hitta de minst dåliga lösningarna, med bästa möjliga teknik.

– Samtidigt är det många som värdesätter vårt arbete. De flesta är intresserande av god miljö och säker miljö. Många väljer att bo här, med vår fina natur. Vi känner ofta att vi har stort allmänt stöd.

Vad är det bästa med ditt arbete?
– Att vi gör skillnad. Vi tror att vi kan göra skillnad genom att vara engagerade för att få säkrare dammar, minskade utsläpp och bättre miljöer för människor. Vi uppnår inte allt omedelbart men vi gör det på sikt.

– Det är också givande att vi kan hjälpa folk genom att berätta och förklara. Ibland efterfrågas vi till möten med människor som bor här, som påverkas av företagens verksamhet och som vill veta mer. Ena dagen kan det vara en renskötare med sina problem, en annan dag någon som tycker att bullret från fabriken har börjat störa nattsömnen och ibland är det en fiskare som frågar varför fisken ser ut som den gör i en viss älv.

Hur skulle du förklara med en mening varför länsstyrelsen behövs?
– Om inte vi gör vårt jobb, vem skulle göra det då?

Varför har du valt att jobba här?
– Innan jag började här 1998 jobbade jag som konsult en kortare tid och skrev en del tillståndsansökningar. Jag visste att Länsstyrelsen hade många olika sakområden och frågor, och jag anade att man kunde åstadkomma något här.

– Det visade sig stämma. Det är få arbetsplatser som spänner över så många olika väsensskilda sakområden. Det närmaste man komma är regeringskansliet med sina departement.

Inte många identifierar sig med att vara kvar länge på samma arbetsplats, säger David Berggård. Själv har han arbetat på Länsstyrelsen i tjugo år, och tycker att arbetsplatsen blir alltmer stimulerande ju fler år som passerar.

– Vårt jobb är som ett jättestort skrivbord dit det kommer nya grejer hela tiden. På andra arbetsplatser jobbar man med en liten skrivbordslåda. Jag trivs att gå till jobbet, jag trivs med kollegorna, och jag jobbar ständigt med nåt nytt, eller kommer på ett nytt sätt att angripa ett gammalt problem.

Vad har du för dolda talanger?
– Jag är nog lite galen. Det är väl en talang? Jag har grunnat på vilken diagnos jag har. Rätt vad det är kommer jag på en galen idé – det händer både på jobbet och hemma – men oftast är det inte så galet ändå. Det är kreativitet.

– Det kan synas rörigt och splittrat i min tillvaro, men jag inbillar mig att jag har jättebra koll. Jag hade travar med papper på mitt kontor, men nu tvingades jag byta rum och då blev det ganska normalt, haha. Jag har en förkärlek för ”kan vara bra att ha”-dokument. Jag är som en ekorre, som sätter kottar här och där. Fast en del kottar glömmer man.