Skröven

Bergen Vähävaara och Torasvaara sluttar ned mot Skrövåns dalgång. Bränder har genom århundraden präglat skogarna här. Besökaren kan stifta bekantskap med de äldsta invånarna i dalgången, nämligen tallarna. Det är bara de som kan berätta för oss om skogens historia.

Stavatallskog - vad är det?

Området består till stor del av så kallad stavatallskog. Det är en skog med smala tallar som växer upp naturligt efter brand och stammarna står tätt intill varann. Eftersom stavatallarna växt upp efter samma brand är de ungefär lika gamla och livskraftiga och de konkurrerar därför med varann om solljus och det är därför särskilt viktigt för dem att växa på höjden. Det ger stavaskogen sin typiska karaktär - den är tät med höga, klena och stavlika träd. Den höga konkurrensen resulterar också i betydande självgallring, det betyder att de träd som inte klarar konkurrensen dukar under och dör. Självgallringen ger rikliga mängder död ved vilket är livsviktigt för många sällsynta och krävande svampar och insekter.

Träden berättar om skogens historia

På äldre tallar över hela området finns så kallade brandljud som är ärr på trädens bark där elden från skogsbränder svett deras stam. Genom att borra i träden och räkna årsringarna kan man datera skogsbränderna. Brandljuden berättar för oss att den senaste stora branden härjade år 1868. Skogsbränder var betydligt vanligare förr, och den bristfälliga brandbekämpningen gjorde ofta bränderna omfattande. Bränderna uppstod ofta av blixtnedslag samt bränning av betes- och jordbruksmarker som spreds utom kontroll.

Sällsynta arter i värdefulla miljöer

En hel del sällsynta arter har hittats i området. Dessa är kopplade till områdets värdefulla miljöer - den ostörda skogen med inslag av lövträd, gamla träd och bitvis mycket död ved. Det rör sig både om lavar, svampar och insekter. Spår av den rödlistade tretåiga hackspetten ser också man överallt i området i form av skalade unga torrträd och de karakteristiska ”ringmärkningarna” på stammar av äldre träd.