Kolkonliika

Ordet "liika" i reservatets namn betyder boplats och kommer sig av att Muonio sameby här har sitt viktigaste sommarviste. Hit har renskötarna kommit i mer än hundra år för kalvmärkning. Nuvarande byggnader uppfördes år 1904, men man ser äldre lämningar av boplatser, fångstgropar för vildrensjakt samt gamla inristningar i tallar.

Naturreservatet Kolkonliika är ett flackt skogs- och myrområde beläget en dryg mil nordost om Kangos och strax norr om det stora myrkomplexet Tervavuoma i Pajala kommun. Området sluttar svagt mot sydost från berget Pikku Kolkonlaki i väster ner mot myren Lumivuoma, där flera bäckar rinner ihop och mynnar ut i Kolkonjoki söder om reservatet.   

Urskogsliknande natur

Skogarna i området har präglats av återkommande bränder och är till stor del urskogsartade. De skiftar från glesa tallskogar på sandig mark i de övre delarna till friska barr- och granskogar varvat med fuktiga gransumpskogar i lägre delar.  

Trädåldern är genomgående hög i hela reservatet med en dominerande generation tallar som är mellan 200 och 250 år gamla.  De flesta äldre tallar har stamskador från den senaste branden som är daterad till omkring år 1833. Av naturliga skäl har skogen närmast vistet plockhuggits mer kontinuerligt och här saknas torrfurorna och många av de grövsta gammeltallarna. Längre söderut och österut i reservatet blir skogens karaktär mer och mer urskogsartad då inslaget av riktigt gamla tallar, grova naturliga tallågor, kolade högstubbar och silverfuror ökar markant. Tallar i åldrarna 300-400 år eller mer som överlevt två bränder är inte ovanliga i denna del och man kan även stöta på enstaka levande tallar med spår av hela tre bränder. Längs bäckdråg och på fuktigare myrholmar växer granurskog rik på rötade granlågor, hålträd och högstubbar.  

Sällsynta arter

Det har endast letats arter översiktligt i reservatet men med tanke på skogarnas urskogsartade karaktär och stora variation finns det goda möjligheter att hitta många intressanta arter. Bland fåglarna kan du se eller höra lavskrika, tretåig hackspett och tjäder. Markens egenskaper tillsammans med den långa kontinuiteten av träd gör att du i tallskogen bland annat kan hitta de mer sällsynta marksvamparna tallgråticka, talltaggsvamp och talltuvskivling. I området finns även flera av den gamla granurskogens typiska arter, så som lappticka, ostticka, rynkskinn och kristallticka.