Vathaanvaara

Naturreservatet Vathaanvaara ligger cirka 19 kilometer nordväst om Vittangi och bildar en korridor mellan Vittangiälven i norr och Torneälven i söder. Här trivs många av urskogens arter men ett besök under sommaren kräver ett par täta stövlar då stora delar av reservatet utgörs av myr och sumpskog.

Här finns de gamla träden

Mitt i reservatet ligger berget Vathaanvaara. På bergets sluttningar växer gammal tallskog och här och där ståtar uråldriga tallar som var unga på 1500-talet. Det är en hisnande tanke att möta träd som stått på samma plats i 500 år.

Besöker du låglandpartierna söder om berget och reservatets norra delar befinner du dig på den sega och långsamt växande barrurskogens domäner. Här finns också en mosaik av myrsumpskogar. De granrika skogarna är gamla och åldern ligger mestadels kring 200-300 år och träden är i regel mycket senvuxna och kortväxta. Den gamla skogen är draperad med mörka hänglavar, mestadels manlav som är en karaktärsart för de gamla urskogarna i de här trakterna.

Urskogens arter

I takt med att gammelskogar avverkas blir urskogar som de i Vathaanvaara nästan som ett museum. De kan verkligen kallas skogar där träden som grott har sina rötter, inte förts hit genom plantering. I de här skogarna bor invånare som hör skogen till, de trivs inte i unga, brukade virkesåkrar. Många av invånarna är rödlistade arter knutna till opåverkade skogar med lång kontinuitet, bland annat tajgaskinn, ostticka och liten sotlav. Liten sotlav kräver riktigt gamla granar som de kan växa på, gärna 300 år eller äldre.