Buldanberget-Bielloáhpe

Gammeltallar och vidsträckta myrar väntar cirka 10 kilometer sydväst om Kåbdalis i ett reservat där besökaren bjuds på en buffé av värdefull natur. Det finns inga anläggningar så som markerade stigar i området utan vandraren eller skidåkaren får finna sin egen väg. Kanske går färden upp på det 530 m höga Buldanbergets flacka topp eller på skidor över Bielloáhpes våtmarker.

Naturens buffé

Naturskogarna här liknar inte de brukade skogar som är en del av landskapet numera. Här kliver du in i en fristad, i tallens rike. Vissa delar är så pass opåverkade att de kan betecknas som urskog. Riktigt gamla träd finns både här och där i hela reservatet. De äldsta och kanske förnämsta tallarna är flera hundra år och har sitt hem på Buldanbergets topp. Äldre tiders skogsbruk har förekommit över stora delar av området, och därför ser man än så länge inte så många döda träd, det vi kallar ”död ved” i reservatet. Många vedlevande arter är idag utrotningshotade då döda träd blivit en bristvara i naturen.

Våtmarkerna är så gott som opåverkade och har tilldelats högsta naturvärdesklass. De avvattnas i sin tur i Piteälvens vattensystem, som områdets sjöar och vattendrag också är del av. Vattensystemet är ett utpekat Natura 2000-område och betraktat som särskilt värdefullt för dess limniska värden.

Istidens avtryck

När istidens istäcke smälte bildades ett hav och för tusentals år sen låg kusten 16 km från reservatet. Berggrunden i området är magmatisk. Istidens efterlämningar är dock synbara än idag. Inlandsisen har barskrapat delar av området och lämnat efter sig reservatets hällmarker. Isräfflor på Buldanbergets östsida ger besökaren en inblick i hur detta gick till. När isen slutligen smälte skapades de åsar och dödisgropar som finns spridda i området.