Suorsapakka

Området omfattar det skogsklädda berget Suorsapakka med omgivande myrmarker och sumpskogar. Utsikt över landskapet fås från brandbevakningstornet på toppen av reservatet. Skogen i området är variationsrik och har en stark urskogsprägel. 

Bergets syd- och västsluttning är brantast och består av ett relativt glest bestånd av grov och vidkronig tall med tät, låg underväxt av gran eller tall. Det finns rikligt med gamla tallar, enstaka sannolikt över 400 år gamla. Vid bergets fot ansluter myrmark och sumpiga grandominerade skogspartier med inslag av björk samt enstaka aspar och sälgar. Endast någon enstaka avverkningsstubbe förekommer i dessa delar av reservatet.

I det nordvästra hörnet av reservatet är terrängen bitvis blockrik och man finner här en mindre kursuliknande spricka. I skogen av torr ristyp finns en hel del yxavverkade stubbar. Österut i den nedre delen av sluttningen övergår skogen i en björkbränna där granen skjutit i höjden. Tallar saknas i detta parti. En liten bit upp i sluttningen dyker de gamla grova tallarna upp igen och ytterligare ett stycke högre upp blir det åter gran- och björkdominans.

Skogen i de lägre östra delarna av reservatet saknar tydliga spår av kulturpåverkan och ger ett urskogs artat intryck. Den vanligaste skogstypen är gran med inslag av enstaka äldre tallar. Längst i nordost mot den stora öppna myren finns ett bestånd med granar av imponerande storlek. I denna del står även en mycket fin björkskog på några hektar. Närmare reservatets centrala del påträffas ett stort antal gamla, döende eller döda granar med brandljud tillsammans med yngre gran och björk.

Längs den skogsbilväg som gränsar reservatets södra del finns en del anläggningar. En ganska välbevarad huggarbarack med tillhörande brunn och toalett står framför entrén till reservatet. Några hundra meter västerut ligger en eldpallkoja, vedbod, tvådelad koja med bastu, ett mindre pörte samt ett litet knuttimrat dubbelavträde. En kallkälla finns vid den närbelägna myren.