Naturreservat

Välkommen ut i Dalarnas vackra natur! Här finns över 300 naturreservat att välja mellan. Fjäll, skogar, myrar och några slåtterängar och betesmarker - det är vad som möter dig när du besöker dessa vackra och värdefulla skyddade naturområden.

 

OBS! Menyn med kommunerna till vänster fungerar inte än. Du hittar alla reservat i en kommun genom att söka på kommunens namn i sökrutan under Besök och upptäck.

Du hittar alla natur- och kulturreservat i Dalarna genom att använda sökfunktionen på Besök och upptäck

Flera av Dalarnas naturreservat har en folder som kan laddas ned som pdf eller beställas hem. Fyll i beställningsblanketten och se vilka reservat som har en folder genom att klicka på länken nedan.

Beställningsblankett för foldrar och sammanställning över naturreservat som har en egen folder.

Ett Sverige i miniatyr

"Dalarna är mer än våra andra landskap en enhet av mångfalder. Det är en sammanträngd bild av vårt land, ett Sverige i förminskad skala."

Så skrev Erik Axel Karlfeldt i STF:s årsskrift 1926. Hans beskrivning är riktig. I söder finns bördiga slättbygder, små sjöar och omväxlande löv- och barrskogar. Mot norr övergår naturen mer till att bli typisk norrländsk med stora sammanhängande barrskogsområden, klara källvattensjöar och vidsträckta myrområden. I nordvästra delen finns till och med de sydligaste delarna av den skandinaviska fjällkedjan. Den enda naturtyp som saknas i Dalarna är kustlandskapet.

Från bördiga slätter runt Säter och Hedemora, till vidsträckta myr- och skogsmosaiker i norr. Slätterna kan beskådas bra från toppen av naturreservatet Bispbergs klack och de vidsträckta myrarna syns fint från toppen av Österåberget i Orsa.

Fortsätt att läsa om naturen i Dalarna under flikarna nedan.

Norrlandsgränsen

Klimatet i södra Dalarnas lågland skiljer sig inte mycket från det mellansvenska låglandets. Landskapet är ett övergångsområde mellan södra och norra Sverige, vilket är speciellt intressant vid studier av djur och växter. Flera arter når här sin nord- eller sydgräns. Längst söderut i Folkarebygden, Avesta, finner vi en typisk mellansvensk låglandsnatur. Det är också den enda delen av Dalarna som är utanför "limes norrlandicus", naturgränsen mellan Mellansverige och Norrland. Denna gräns går redan vid Krylbo och naturen blir här mer omväxlande med stora höjdskillnader och större former. Ett naturreservat som ligger nästan mitt på denna gränslinje och därför har en sydlig karaktär på sin växtlighet är Bysjöholmarna, som består av flera öar i sjön Bysjön som egentligen är en utvidgning av Dalälven.

Dalälven som huvudpulsåder

Dalarna domineras av ett stort vattensystem - Dalälven, som med sina många biflöden och sjöar grenar ut sig över nästan hela länet. Vid en beskrivning av Dalarna är det därför naturligt att - som Karl-Erik Forslund gjorde i "Med Dalälven från källorna till havet" (1919-1939) - följa älvens lopp.

Dalälvens dalgång är på en del ställen mycket bred, exempelvis vid Borlänge, där den bördiga Tunaslätten blivit ett av Dalarnas främsta jordbruksområden. På flera ställen har raviner bildats av vattendrag, som skurit ned i jorden. Bland dessa raviner kan nämnas Säterdalen och Frostbrunnsdalen. Flera slättsjöar inom området har varit attraktiva för en mängd fåglar, till exempel följande skyddade områden: Lilla Älvgången, Kloster och Stackharen.

Älvsammanflödet - ett möte på flera sätt

Norr om Borlänge, vid Gagnef, förenas älvens två huvudflöden; Väster- och Österdalälven. Här är också gränsen mellan Bergslagen och "det egentliga" Dalarna. Gränsen är en gammal kulturgräns som inte märks i naturen, men tittar man på en berggrundskarta ser man att ungefär här går en gräns för de leptitiska bergarterna, som de flesta malmerna hör till.

Om vi följer Österdalälven kommer vi till Siljan, Dalarnas största sjö. Det öppna lätt kuperade kulturlandskapet runt Siljan har blivit något av en idealbild för det svenska sommarlandskapet. Från naturreservaten Digerberget och Siljansnäs, har man också fin utsikt över Siljan.

Kulturpåverkan på naturen

Södra Dalarna kallas sedan gammalt Bergslagen (ordet betyder en sammanslutning av bergsmän). Till största delen är Dalarna ett kulturlandskap och naturen i Bergslagen blev tidigt påverkad av malmbrytningen. Skogarna utnyttjades intensivt till bränsle åt de många gruvorna och hyttorna. Tidigare utnyttjades skogen till bränsle åt de många gruvorna och hyttorna. Idag är det ett modernt skogsbruk som påverkar större delen av skogen i Dalarna.

Skogen i Dalarna

Dalarna är till största delen ett skogbeklätt län, något som är uppenbart för varje besökare av länet. Uppemot 70% av länets yta är skogbeklädd, och då är inte lågproduktiv myrskog och fjällnära skog medräknad i denna siffra.

Areellt dominerar de rena tallskogarna länet, med granskogen på en ohotad andraplats. Rena lövskogar finns endast i liten utsträckning. Övrig skogsmark är bevuxen med blandskog med olika sammansättning av barr och löv. Lövet domineras helt av björken. Det är endast i länets sydöstra delar, söder om Dalälven, man finner ädlare lövträd så som alm, ask, ek, lind och lönn.

Länets vanligaste skogstyper...

...är tallheden och blåbärsgranskogen. Tallheden återfinns främst på magra, och torra, marker i länets nordvästligaste delar och karaktäriseras av att marken är beklädd med lavar och lingonris. Blåbärsgranskogen är i stället vanligast på friska marker i länets sydöstra delar och som namnet antyder dominerar blåbärsriset markvegetationen. Ett udda inslag som också bör nämnas är de kalkbarrskogar som främst återfinns inom Siljansringen, den ring av kalksten som sträcker sig från Siljan och i en båge över Mora, Orsa, Furudal och Rättvik. Speciellt de grandominerade skogarna inom detta område är ofta mycket frodiga och hyser en stor mängd örter, bland annat orkidéer.

Skogen som resurs

Länets skogar har nyttjats av befolkningen under alla tider, först för att tillfredsställa husbehovet av brännved, tjära och timmer men de senaste århundradena också inom olika industrier. Först ut var gruvnäringen, som sedan 1600-talet beskattat skogarna runt bruken på ved, träkol och konstruktionsvirke. Omkring 1850 började en storskalig exploatering av skogarna i och med sågverksindustrins framväxt. Det var inledningsvis bara de grövsta träden som avverkades i dessa s.k. dimensionsavverkningar. Efterhand som skogarna beskattats på de grövsta träden minskades dimensionskraven, och i och med cellulosaindustrins framväxt under 1900-talets första årtionden breddades avsättningsmöjligheterna ytterligare för det klenare virket. På senare tid har skogens betydelse för friluftslivet uppmärksammats.

Naturskogar

De skogar som liknar äldre tiders sparsamt brukade skogar kallas naturskogar. På grund av det långvariga brukandet finns idag inte så stora arealer kvar av områden med naturskogskaraktär. I dagens skogar är träden vanligen likåldriga, och vanligen är de ca 100 år när de avverkas. I naturskogar är träden oftast olikåldriga, och många exemplar av framför allt tall och gran kan bli flera hundra år gamla. Många av naturskogens arter är beroende av gamla grova träd för sin överlevnad. Antingen som boträd eller för att de växer på, eller bryter ned, den ved och bark som enbart gamla exemplar erbjuder.

Död ved är viktig i naturskogen

Mängden död ved är i stort sett försumbar i dagens skogar medan den i naturskogarna kan uppgå till 20% av virkesförrådet. Död ved är en förutsättning för den biologiska mångfalden i skogen eftersom den bryts ned av svamp, vilka utgör basen i den näringskedja som leder vidare till insekter, fåglar och andra högre djur. Avsaknaden av död ved beror till stor del på att vi utnyttjat den döda veden till ved och virke, men också på att man i skogsbruket tidigare såg den döda veden som skräp som skulle städas bort. Vi har också sedan 1800-talet bekämpat skogsbränder, vilket innebär att döda träd inte nyskapas i samma omfattning som tidigare.

Skogsbranden vanlig förr

Skogsbranden var tidigare den viktigaste störningsfaktorn i ekosystemet, och man uppskattar att uppemot 1% av länets skogar brann årligen innan brandbekämpningen påbörjades. Många arter var anpassade till att kolonisera nybrända marker och dessa för idag en tynande tillvaro, eller har försvunnit, från i våra skogar. Länsstyrelsen arbetar nu med att återinföra branden i länets naturreservat genom kontrollerade naturvårdsbränningar.

Tillståndet i Dalarnas skogar

Riksinventering av skog (RIS) är en rikstäckande inventering av all skog och mark i Sverige och är finansierad av Sveriges Lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket. RIS omfattar två stickprovsinventeringar: Riksskogstaxeringen och Markinventeringen. Inom båda inventeringarna samlas in en stor mängd data som kan användas för att följa tillståndet i landets skogar. Du kan läsa mer om inventeringarna på RIS-hemsidan.

Länsstyrelsen Dalarna har beställt data från RIS för att bedöma tillståndet för biologisk mångfald i länets skog i förhållande till skogen i hela landet. Länsstyrelsen genomför en hel del egna inventeringar, framförallt i länets naturreservat, och det är tänkt att dessa framöver kommer att kunna ge data som är jämförbara med data från RIS.
Läs mer om tillståndet i länets skogar här!

Boken om Dalarnas Urskogar

I boken Dalarnas urskogar beskrivs de mest värdefulla av Dalarnas gammelskogar, hur de har formats genom naturens egna förlopp och genom människans ständiga påverkan. Merparten av de presenterade skogarna har idag skyddats och är stöttepelare i det arbete som pågår med bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald.

Boken är tyvärr slut och finns inte längre att köpa. Den finns dock att låna på Stadsbiblioteket i Falun.

Dalarnas intressanta geologi

Speciellt geologiskt intressant är den så kallade silurringen kring grantikupolen norr om sjön. Det bildades troligen efter ett kraftigt meteoritnedslag för 360 miljoner år sedan. Spåren från nedlaget syns bra vid naturreservatet Styggforsen i Rättvik.

I anslutning till ringen är växtligheten speciellt riklig med bland annat flera sorters orkidéer. Här finns bland annat naturreservaten Amtjärnsbrottet, Östbjörka, Moränget och Lönnmarken.

Vid Österdalälvens inflöde i Siljan, vid Mora, ringlar sig älven genom ett mäktigt sanddelta, bildat genom avlagringar och land-höjningar. Hårda vindar drev också här ihop sanden till vad som nu är Sveriges största fossila flygsandfält - Bonäsfältet. Områden som är starkt präglade av dessa förhållanden är Alderängarna och Svinvallen.

Norr om Siljan ändras landskapet

Ovanför Siljan möter vi ett högland med djupa dalgångar. Berggrunden består bland annat av dalaporfyr, en vulkanisk bergart, som här sedan början av 1800-talet slipats till vackra prydnadsföremål och smycken.

I Trängslet, en trång kanjonliknande dal norr om Älvdalen, har älven dämts upp av en stor kraftverksdamm och ovanför denna har skapats en sju mil lång sjö. Älvdalens kommun, som också omfattar de gamla socknarna Särna och Idre, är Dalarnas största. Här finns stora områden med vildmarkskaraktär och i norr fjällvärlden med sina mjukt rundade former. Ett undantag är Städjan med sin vulkanliknande profil. Mellan Storvätteshågna (Dalarnas högsta fjäll) och sjön Töfsingen ligger landets minst kända nationalpark, Töfsingdalen.

Slingrande älv mellan tätorter och sandstensplatå i norr

Om vi istället följer Västerdalälven från älvmötet i Gagnef kommer vi in i ett område av lågbygder. Älven slingrar sig fram mellan tätorterna, som växt upp på de för odling gynnsamma sedimentavlagringarna i dalgången. Ett naturreservat som ligger just på dessa avlagringar är Bröttjärnaån.

Öster om Malung och upp till Idre i norr sträcker sig en väldig sandstensplatå, Dalarnas största slättområde. På några ställen reser sig mäktiga diabasberg, som har en örtrik granskog. Ett exempel är den imponerande Lybergsgnupen norr om Malung. Ett annat är reservatet Fenningberget.

På älvens västra sida är landskapet mer kuperat och väster om Lima reser sig Tandövala, Sveriges sydligaste "fjäll". Längre norrut ligger de horstliknande Transtrandsfjällen och Fulufjället som liksom slätten består av sandsten.