Grå-Larsknipen

Här skyddas naturen för att den ska få växa och dö i egen takt. Terrängen är svårframkomlig och brant med stora stenblock här och var. Här finns inga markerade leder. Men tar du dig ändå hit, så får du chansen att se och uppleva en gammal, nästan orörd barrskog med en härlig vildmarkskänsla.

Sökes: dött träd!

I skogen stoltserar silverfurorna med sina gråvridna stammar. De forna tallarna har varit döda i många år, men står fortfarande kvar med rötterna i marken. Även fast de är döda så är de hem åt insekter, vedsvampar och lavar. Utan de döda träden hade inte insekterna haft någon plats att lägga sina ägg. Vedsvamparna och lavarna hade inte haft en plats att kunna växa och leva på. Det blir allt svårare att hitta döda träd i skogen och den här bostadsbristen orsakar stor skada för många arter.

Elden som format landskapet

Här har elden härjat många gånger. Och på trädens stammar syns brandljud, ärr från eldens lågor. Vissa tallar är så gamla att de har flera brandljud efter gamla tiders bränder. Ett tecken på att en skog har brunnit är att det växer lövträd blandat med barrträden. Det är nämligen lövträden som växer upp först. De är snabbast att återta skogen efter att elden dödat granarna och marken blir ljusare. Att granarna dör ger också tallarna en chans att bli riktigt stora och gamla. Uppe på berget Grå-Larsknipen kan du få syn på de så kallade mormors-tallarna. De starka och riktigt gamla tallarna med pansarbark som pryder de grova stammarna. Ser du en mormors-tall, stanna för att ge den en kram! Och om du har tur kanske du får lyssna på trädets historia, vad den har sett och hört under sitt flera hundra år gamla liv.

Invånarna i skogen

Det finns många hotade arter som kallar den här skogen sitt hem. På granar och tallar kanske du får syn på spår från den tretåiga hackspetten. Den hackar i ett cirkelmönster runt trädets stam, flera cirklar efter varandra. Tidigt under våren hackar fågeln på det här sättet för att dricka trädets sav. Nere i den fuktiga mossan växer den lilla orkidén knärot. Här lever den i symbios med svampar. Tillsammans bildar de ett mykorrhiza, som på grekiska betyder svamprot. Det är nämligen svampens rottrådar som tränger in i orkidéns rötter. Det kanske låter som något dåligt, men faktum är att de behöver varandra för att överleva. Knäroten får vatten och mineral från svampen medan svampen i sin tur får näring från knäroten. Båda behöver det här samspelet för att överleva.