Knutar Einars äng

Reservatet är Dalarnas sista större kalkfuktäng. Här breder en ett tunnland stor brokig matta ut sig, med över hundratalet blommor och gräs. Några exempel är späd ögontröst, ängsgentiana, fältgentiana, älväxing och majviva. Ängen slås varje år i augusti.

En av de sista ängarna i området

Söder om Orsa kyrkby, där den flacka svallade moränen mot Orsasjön övergår i mjäla, utbreder sig stora före detta slåtterängar. Dessa är i dag delvis bevuxna med skog, delvis uppodlade. I Lindänget, mellan riksvägen och järnvägen finns emellertid ett stycke öppen mark som inte plöjts. Som en relikt från gamla tider och alldeles skyddad från insyn ligger Knutar-Einars äng här, trädlös och stenig, som ett golv täckt av en myllrande brokig persisk matta.

Darrgräs och kattfot finns här

Vegetationstypen i ängen kan beskrivas som kalkfuktäng av älväxingtyp, med inslag av såväl örtrik friskäng som ängshavretorräng. I fuktiga partier dominerar älväxing, darrgräs och krypvide, i torr-friska kattfot och ormrot.

Utöver ovan nämnda arter, vilka sällan uppträder i rena bestånd, kan följande nämnas: fältgentiana, ängsgentiana, ängshavre, luddhavre, hårstarr, fågelstarr, trådfräken, låsbräken, dvärglummer, brudsporre, slåtterfibbla, ängsvädd, vårfingerört, sandviol, tidigblommande slåtterblomma, rosettjungfrulin, vildlin, majviva, späd ögontröst, brudborste, mandelblom, bockrot, backruta, akleja och klasefibbla. Inalles samsas på denna begränsade yta ca 90 arter kärlväxter.

Sällsynt rödskivling

Ur svålen dyker om sensommaren konvojer av färgglada ängssvampar upp, där flaggskeppen är Entoloma madidum, en mycket sällsynt rödskivling som anträffats på bara två platser i Dalarna.

Såsom varande ett biologiskt arkiv av i dag närmast unika mått och likaledes ett praktfullt arv från tidigare generationer, måste Knutar-Einars äng tillmätas ett absolut bevarandevärde i såväl lokalt som regionalt perspektiv.