Skitåsen

Naturreservatet Skitåsen omfattar en gammal barrskog, med omkring 300 år gamla tallar. Utöver de gamla tallarna finns även granar som uppnått den aktningsvärda åldern av cirka 170 år. Vid naturminnets bildande 1951 uppmättes den grövsta tallen till 62 cm i diameter och den grövsta granen till 48 cm i diameter i brösthöjd.

Blåbär, lingon och mjölon

Skogen står på en flack bergsrygg som löper i öst-västlig riktning. Berggrunden går i dagen på flera ställen. På dessa ställen utgörs skogen framför allt av mager hällmarkstallskog.På marken växer typiska barrskogsväxter som blåbär, lingon, ljung och mjölon. På berghällarna finns renlavar och islandslav. I fuktigare partier hittar man skvattram och många olika vitmossor.

Svampar och mossor

Tack vare lång tids frånvaro av skogsavverkning har skogen utvecklats till nära nog en urskog. I området finns död ved för att träd har dött och fallit. Det finns även en del döda stående träd (torrakor). På den döda veden växer olika lavar, svampar och mossor. Många fåglar finner här gott om boplatser och föda. Spillkråka och tjäder kan ses bland tallarna.

Masteträd

Skitåsen är ett gammalt ”masteskogsområde”. Med anledning av virkesåtgången till flottan under 1600- och 1700-talen förbjöd kronan 1668 avverkning av furor som kunde vara lämpliga till fartygsmaster. På allmänningarna fanns ett antal utsedda områden med masteträd. Förbudet på allmänningarna gällde till 1932. Området fredades som naturminne 1951. Genom 1964 års naturvårdslag (numera ersatt av Miljöbalken) kom Skitåsenområdet att betraktas som ett naturreservat.

Tillgänglighet

Skitåsen hör till nivå 1 i Länsstyrelsens nivåläggning av länets naturreservat, vilket innebär att reservatet har vildmarksprägel och saknar friluftslivsanläggningar.

Läs mer om nivåläggningen och skötsel av skyddad natur