Meåsflon

Hit till Meåsflon ska du åka om du gillar riktigt fin tallskog. Du kan också hitta vackra orkidéer, blåsippor och fina lövträd. Missa inte heller att lära dig om mer om hur man levde förr. Vid de gamla fäbodarna i närheten av naturreservatet betade boskapen.

Den som är van kan snabbt se att marken innehåller mycket kalk. Det ser du på flera sätt.

Ett är att det till exempel finns orkidéer som guckusko och tvåblad. De trivs i kalkrik jord. De gillar också mark som är fuktig, till exempel där
människan inte har grävt diken.

En mossa som trivs där det finns mycket kalk hittar du också här. Den heter krans­haks­mossa.

Torrt - trivs tall

På torrare mark trivs tallen. Det finns mycket tallskog här som fått växa fritt under lång tid. Det betyder att också många tallar har dött i naturreservatet.

Det finns också träd som dött och ligger kvar på marken. De bryts ner i sakta takt. Där gillar insekter att bo. Inte bara de, också svampar, mossor och lavar trivs på de gamla döda grånade träden.

Att det brunnit kan du också se. Det finns trädstubbar som är förkolnade. Du kan också se spår av värmen från skogs­bränderna på trädstammarna. Barken faller av och veden kommer fram. Om trädet överlever branden börjar såret på trädet att växa igen. Tallar har ofta extra tjock bark och kan ofta överleva en brand.

I öster är det annorlunda

Branden har inte nått till den östra delen av området. Det kan du se eftersom det är fler granar här och inte så mycket tall. Tallen överlever ju skogs­bränder bättre än gran.

Här finns också lövträd som asp och sälg. Titta lite extra på sälgarna. På deras grenar och stammar växer en slags lav, lunglav.

Du måste också njuta av de fina blommorna här, trolldruva, kransrams och blåsippa.

Fäbodar och bra virke i skogen

Inte alls långt från Meåsflon, bara några hundra meter, finns gamla nedlagda fäbodar. Fäboden var en plats där man varpå sommaren med sina djur. Man använde ofta betes­markerna på längre avstånd från gården och bodde ofta i små timrade byggnader. Ofta var det unga kvinnor som tog hand om djuren och tillverkade ost och smör.

När fäbodarna användes betade djuren fritt här i skogen. Det gjorde att den gamla skogen fick mycket ljus. Bo­skap­en betade bort alla små buskar och andra höga växter, det var bra mat.

Enbuskarna som finns här är ett bevis på att just djuren från fäboden har betat i skogen. Tack vare djurens bete växte det inte upp skog. Nu trivs enbuskar istället.

Vi vet att man fällde träd och högg ner skog för att använda som virke. Det kan du se på de gamla trädstubbarna som finns kvar här.