Eliasbodarna

I naturreservatet Eliasbodarna finns det spår från istiden. Isälvar har format ett kuperat område. Det finns högre åsar och platåer. Däremellan lägre delar där det är fuktigt och smala dalsänkor, raviner. På ungefär en tredjedel av reservatet växer det barrskog på kalkrik mark. Den är gammal och värdefull. En sådan skog kallas kalkbarr­skog eftersom den växer på mark som innehåller mycket kalk.

En myr som innehåller mycket kalk kallas rikkärr. Det finns flera sådana i Eliasbodarna. Marken är också fuktig. Det gör att du kan hitta ovanliga svamp­ar. Även de sällsynta orkidéerna guckusko och skogs­fru hittar du här.

Föreståndare – nej överståndare

Det finns några enstaka tallar som överlevt länge, också skogsbränder. De kallas tall­överståndare.

På dom kan du faktiskt se spår efter upp till tre bränder. Stammen är skadad av värme från en skogsbrand. Skadan kallas för brandljud. Barken faller av och veden kommer fram. Om trädet överlever branden börjar såret på trädet att växa igen. Tallar har extra tjock bark och överlever därför ofta en brand.

Lågor

Du ser en hel del träd som fallit och ligger grånade och döda på marken. Det kallas död ved. Om trädet ligger kvar länge förmultnar trädet steg för steg. Ett dött träd som ligger ner kallas för låga.

Med andra ord är det inte alltid så att ett ord betyder det man tror.

Ovanliga medelålders i skogen

Det finns inte så mycket lövträd men de som finns är ibland riktigt gamla. Det är ovanligt med medelålders till gamla lövträd.

På de här gamla lövträden trivs svampar extra bra. En extremt ovanlig svamp som växer på lövstammar är den vita ved­fingersvampen. Den har vi på Länsstyrelsen hittat här på en asp som dött och ligger och förmultnar på marken, alltså en asplåga.

Porlande bäck med ljus botten

I öster rinner Sandtjärnbäcken. Den ljusa botten beror på att bergarten består av mycket kalk. Det kalkhaltiga grund­vattnet tränger upp till jordytan och bildar en källa.

Genom en naturlig kemisk förändring bildas det en gul­aktigt färgad kalkmassa.

Människan har använt området

​Runt omkring Eliasbodarna finns flera nedlagda fäbodar. En fäbod ligger på längre avstånd från gården, ofta i bergstrakter. Den användes under sommaren och bestod av betesmarker och små tim­rade byggnader. På fäboden fick kor och getter äta sig mätta. Ofta var det unga kvinnor som tog hand om djuren och tillverkade ost och smör.

Förmodligen kunde fäbodens djur beta i de lägre delarna av reservatet. Där i svackorna är det lite fuktigare och gräset växer bra.

Vi kan också se att människan har fällt skog för att göra virke. Man valde ut de största och grövsta träden och avverkade bara dom. Det kallades dimensionsavverkning och var vanligt på 1800-talet.

Man tog vara på allt

Vi på Länsstyrelsen kan se i gamla kartor att Eliasbodarna beskrivs som ett bra område för nyodling. Det kallas rödningsland och betyder att man kunde hugga bort skog och rensa upp så att gräset kunde växa.

Antingen kunde djuren från fäboden beta här. Eller så skördade man höet och använde som foder för bo­skapen under vintern.

Äganderätten till jorden ändras

I gamla kartor beskrivs hur äganderätten till odlingsbar jord skulle omfördelas, eller skiftas. Syftet var att förbättra jordbruket. Det var tre sådana skiften i Sverige från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Den sista förändringen av äganderätten kallas lagaskifte. Då skiftades också skog och gemensamt ägd mark. Staten ville att marken man ägde skulle hänga samman.

Jaktgropar och bete för renar

Strax utanför reservatets gräns finns en grävd fallgrop som förr användes för att fånga vilda djur. Med andra ord var detta viktiga jaktmarker.

Nu för tiden används området i den södra delen av reservatet för renar att ströva omkring och beta. Det kallas ett trivsel­område för renar.