Haberget

Skogen på bergets skuggsida är gammal och fuktig, precis som lavarna och svamparna vill ha det. Luften är frisk och på träd som fallit syns den gröna mossan tydligt.

Granarna står och faller som dom vill, och skapar en vild och mycket levande värld.

Här i den nästan orörda skogen finns inte bara gran. Lövträden asp, sälg och björk växer också här och där. När de blir gamla och dör kan fåglar, vedsvampar och lavar överleva.

Högre upp på bergssluttningen är det torrare. Där är de mest tallar.

Gammalt är guld

Bland de stora granarna finns också döda träd som står eller ligger. Det är mums för många svampar, lavar och insekter.

Ännu mer mat kommer de också att få framöver. Du kan se att många granar är till­räckligt gamla för att snart dö.

Fuktiga vindar

Fuktiga vindar och dimma kommer svepande in mot Haberget. En stor del av luftfuktigheten fångas effektivt upp i de branta och skuggiga nord- och östsidorna. Det ger en bra miljö för många ovanliga lavar, svampar och mossor.

Lunglav, rynkskinn och doft­skinn är några av dom. Visst lockar deras namn att tänka på skogen som en levande varelse?

Vad sagor kan berätta

Lavskrikan trivs här i den gamla granskogen. Dess latinska namn har koppling till hur man tänkte och trodde förr i tiden, gammal folktro.

Då menade man att lavskrikan var en fågel som betydde olycka. Man liknade hur lavskrikan lät med en människa som pratade alltför mycket strunt - ”en olycksbringande pratmakare".

För oss nutida skogsbesökare är lavskrikan oftast ett kärt och charmigt sällskap under kaffepausen.

Kanske du under fikat också får syn på en vacker blomma, skogsfrun. Det är en mycket ovanlig liten orkidé. Också den berättas det om i sagor från förr.