Ljungåsen

När du står på Ljungåsens klapperstensfält har du flera kilometer till havet. Men för cirka 11 000 år sedan var det här en stenstrand, som havets vågor slog upp mot. Stenarna nöttes mot varandra och slipades runda. När landet höjde sig efter istiden hamnade klapperstensfältet en bra bit upp på land. År 1907 uppmärksammades det vackra stenfältet av geologer och 1960 skyddades det geologiskt värdefulla området.

Transport av stenar

Under istiden täcktes stora delar av Skandinavien av en mäktig inlandsis. När isen expanderade söderut plockade den upp material på vägen, alltifrån stora block till små stenar. Den tunga isen smulade också sönder stora block till småsten och grus, som också fastnade i isen. När klimatet blev varmare smälte isen. Isfronten drog sig tillbaka och allt material som varit fastfruset inne i isen hamnade på landbacken. Som här vid Ljungåsen, där stora mängder sten lämnades kvar av isen.

Stenstrand

När isen smält höjdes havsnivån och Ljungåsens klapperstensfält täcktes av vatten. Med tiden höjde sig land. Stenfältet blev till en strand som bearbetades av havets vågor. Stenar slipades runda när vågor fick dem att rulla runt och nötas mot varandra. Vågorna skapade också strandvallar och halvmåneformade gropar, som går att se än idag på klapperstensfältet. Strandvallarna visar hur högt havsnivån befunnit sig en gång i tiden.

Geologisk sevärdhet

I takt med att landhöjningen fortsatte hamnade Ljungåsens klapperstensfält allt längre från havet. Idag är det flera kilometer till närmsta strand men fältet är bevarat i det skick som havet lämnade det för tusentals år sedan. Att det fortfarande är öppet beror på att växter har svårt att gro i den karga miljön. Frön spolas ner bland stenarna av regnvatten, till en miljö där det knappt finns något att växa i och dit ljuset inte når.