Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap
År 2000 skrevs Södra Ölands odlingslandskap in på Unesco:s världsarvslista. Det öländska världsarvet är ett kulturarv inom kategorin levande kulturlandskap och är ett av Sveriges 15 världsarv. Lantbruket är en förutsättning för att det unika odlingslandskapet ska kunna bevaras och fortleva. I och med denna utnämning har svenska staten förbundit sig att upprätthålla odlingslandskapets värden på södra Öland för all framtid.
Markernas användning och indelning
I äldre tider gjordes en indelning i inägojord och utmark. Inägorna bestod av åkern och ängen. Utmarkerna – alvaren och sjömarkerna – användes som betesmarker. I samband med jordbrukets omvandling under 1800-talet upphörde denna indelning av markerna på fastlandet och på andra ställen i Europa. Utmarken övergavs som en del av jordbruket och blev skogsmark. På Öland gav naturförutsättningarna inte denna möjlighet varför man bevarade den gamla indelningen. Idag odlar ölänningarna den jord som odlats sedan många generationer tillbaka och låter beta de marker som har betats i ett par tusen år. Detta är världsunikt.
Det är förfäderna till dagens bönder som gjort att södra Öland nu är ett världsarv. I Sverige har vi ofta lyft fram äldre tiders småskaliga jordbruk som en tilltalande förebild. Det moderna lantbruket har setts som ett hot mot de natur- och kulturhistoriska värdena i landskapet. Men människan har i alla tider påverkat sitt landskap utifrån sina behov, kunskaper och tillgängliga hjälpmedel. Det är därför nödvändigt att inte bara se till det förflutna, utan också titta på dagens förutsättningar samt rikta blicken mot framtida generationers nyttja de av jord och mark som en viktig resurs.
Byn och gården
Av Ölands drygt 300 byar är cirka 200 radbyar. En radby är en by där alla gårdarna ligger tätt intill varandra på rad utmed bygatan eller landsvägen. Det speciella med de öländska radbyarna är att alla gårdarna i byn har kommit till samtidigt. I den medeltida Östgötalagen från 1200-talet, finns regler för hur bönderna skulle lägga ut en radbytomt. Gårdarnas tomter mot bygatan har olika bredd. Ju bredare tomten var desto större andel hade gården i byns inägojord. Gårdarna i radbyarna är kringbyggda och delade i en mangård och en fägård. Mellan boningshuset och ekonomibyggnaderna finns alltid ett staket eller en mur. Gårdstypen kallas götisk.
Gärdet
Inägorna var åkrar och ängar som hägnades in för att man skulle kunna hålla djuren – vilda såväl som tama – borta från grödorna. På Öland kallas dessa marker för gärden.
Mörbylångadalens åkerjordar är bland de bördigaste i Sverige och här odlas specialgrödor som bruna bönor, lök, jordgubbar och gurka. I övriga delar av världsarvsområdet dominerar djur- och mjölkproduktion. På dessa gårdar odlar man främst foder till de egna djuren.
Betesmarkerna
Utanför de inhägnade gärdena låg utmarken – alvaren och sjömarkerna – där boskapen gick på bete under sommaren. Denna medeltida markindelning lever i stor utsträckning kvar och har inte ändrats sedan dess.
Stora alvaret
Ordet ”alv” heter den orörda jorden som finns under matjorden. Ett alvar kan definieras som ett område med mycket tunna jordar på kalkberggrund där tillgången på vatten varierar kraftigt. Stora alvaret är 260 km² stort. Klimatet, berggrunden och människans betesdjur är de faktorer som skapat det alvar vi ser idag. Hela Stora alvaret genomkorsas av äldre vägsträckningar, så kallade hålvägar. Hålvägar är vägar som genom nötning och erosion är belägna på en lägre nivå än den naturliga markytan. Uppskattningsvis uppgår detta vägnät till 380 kilometer. På Stora alvaret finns också vaktarkojor. Kojorna användes av de män och kvinnor som vallade byarnas fårhjordar ute på alvaren. Herdekulturen upphörde i början av 1900-talet. Trots att alvaren kan ge intryck av att vara opåverkade av människan är betesdjuren helt nödvändiga för att de unika växterna och djuren ska kunna finnas kvar.
Sjömarkerna
På Öland går åkerjorden aldrig ända ner till själva stranden utan slutar en bit upp i markerna. Remsan som ligger mellan den odlade jorden och strandlinjen nyttjas för bete och kallas för sjömarker. Bredden varierar från något hundratal meter upp till två kilometer. Hela Öland sluttar svagt mot öster, varför de flesta sjömarkerna finns på östra sidan. Här har ölänningarna hållit betesdjur i flera tusen år. Sjömarkerna är kända för sitt rika fågelliv och utgör en viktig livsmiljö för en mängd sällsynta fåglar. Sjömarkerna är också viktiga för de flyttande fåglarna.
Fornlämningarna är en del av dagens odlingslandskap och ger det nutida landskapet ett tydligt tidsdjup. Järnåldern kallas tiden 500 före Kristus till 1050 efter Kristus. I de östra sjömarkerna finns bosättningar med hus, fägator, mjölkningsfållor och hägnader från denna tid. I det kortbetade gräset avtecknar sig hela detta brukningssystem.
Lyssna på ett poddavsnitt om Södra Ölands odlingslandskap
Lena König driver podden Arkeologi och Historia. Häng med när Världsarvssamordnare Södra Ölands odlingslandskap Emma Rydnér och Lena vandrar mitt i världsarvet.
Avsnittet är producerat med bidrag från Länsstyrelsen i Kalmar län.
Vad är ett världsarv?
Tankarna på ”världsarv” föddes i efterdyningen av det andra världskriget.
Världsarvskonventionen antogs av Unesco år 1972 och Sverige anslöt sig år 1984. Konventionen skyddar kultur- och naturobjekt och tanken är att världsarven ska överlämnas till kommande generationer i gott skick. År 2021 fanns det 1 121 platser på världsarvslistan.
Stater som anslutit sig till konventionen åtar sig frivilligt att värna områden inom sitt territorium. En världsarvsutnämning ger stor prestige men ställer samtidigt krav på att man ska kunna skydda de värden som finns.
Broschyr: Södra Ölands odlingslandskap – ett enastående landskap Länk till annan webbplats.
Världsarvskommitténs motivering till den öländska världsarvutnämningen
- Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi.
- Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tas tillvara på ett optimalt sätt.
Förvaltning och uppföljning
Världsarvsrådet
Förvaltningsrådet för världsarvet Södra Ölands odlingslandskap, Världsarvsrådet, ansvarar för att världsarvets värden bevaras och att jordbruket kan bedrivas och utvecklas på ett företagsekonomiskt rimligt sätt. Rådet ansvarar även för att världsarvsarbetet medverkar till lokal och regional utveckling samt övergripande policyfrågor. I världsarvsrådet ingår representanter från Mörbylånga kommun, Länsstyrelsen Kalmar län, Lantbrukarnas riksförbund och Region Kalmar. Mörbylånga kommun sammankallar rådet.
Länsstyrelsen Kalmar län:
- ansvarar för tillsyn, uppföljning och rapportering om världsarvet,
- ansvarar för att bevara och vårda världsarvets värden,
- ska arbeta med att lyfta världsarvet i regionala sammanhang,
- använda världsarvet vid regional och nationell profilering samt
- kan inom sitt ansvarsområde initiera, stödja och finansiera utvecklingsprojekt.
Världsarvsområdet är ett prioriterat område för länsstyrelsens arbete med natur- och kulturmiljövård.
Förvaltnings- och utvecklingsplan 2017-2023 Länk till annan webbplats.
Uppföljning (Periodic Reporting)
Enligt Världsarvskonventionen ska stater följa upp och redovisa områdets bevarandestatus (Periodic Reporting). Den första och senaste uppföljningen som berörde Södra Ölands odlingslandskap rapporterades till Unesco 2012.
Avsikten med uppföljningen är att:
- Bedöma tillståndet i världsarvsområdet.
- Bedöma om värdena som anges i Statement of Outstanding Universal Value har bevarats.
- Utgöra ett underlag för att lösa eventuella problem.
- Dela erfarenheter och kunskaper om världsarvet.
- Uppmuntra till samarbete och etablera nätverk.
- Ge ett beslutsunderlag för regeringen, Riksantikvarieämbetet och Världsarvskommittén.
- Skapa medvetenhet om världsarvet.
Kunskapsunderlag
För att fördjupa kunskapen om odlingslandskapet på södra Öland har länsstyrelsen tagit fram rapporter som berör världsarvets värden. Rapporterna beskriver den historiska markanvändningen och markindelningen och är tänkta att fungera som planeringsunderlag för länsstyrelsen och kommunen. Rapporterna kan också utgöra ett underlag för informationsinsatser till såväl bofasta som besökare. Några publikationer berör bara socknarna Stenåsa, Kastlösa och Ventlinge. Dessa socknar är utvalda att utgöra referenssocknar för världsarvets samtliga socknar.