Storkälen

Storkälen är ett kalkpåverkat sumpskogsområde med ostörd hydrologi. Skogen ger ett tätt och vildvuxet intryck med många stående och omkullfallna döda träd. Floran är artrik med flera mer sällsynta arter.

Kalkrikt område

Området sluttar svagt i nord-ostlig riktning ner mot Långån och Åmyran. Sluttningen består av en kalkrik sandig-moig morän. Kalken har transporterats hit ifrån den jämtländska kambrosiluren i samband med inlandsisens avsmältning.

Många livsmiljöer

Sumpskogen innehåller mängder av små livsmiljöer. Här finns till exempel rotvältor, skrymslen vid djupt inskurna rotben, stamsår och flagnande bark. Träden står ibland på socklar och mellan de ytliga rötterna finns blöthål. Högstubbar av björk och gråal är vanliga och ofta avbarkade med en artrik lavflora, framförallt knappnålslavar.

I vissa partier finns björk- och granlågor (ofta rotvältor) i stora ansamlingar på marken medan det på andra håll helt saknas död ved. Genom den höga luftfuktigheten täcks omkullfallna träd av mossor, oftast redan på barken. Molluskfaunan är artrik och här har förekommer bland annat den sällsynta kalkkärrsgrynsnäckan.

Artrikedom

Sumpskogens vegetation domineras av midjehög torta, nordisk stormhatt, älggräs och ormbunkar. Bottenskiktet utgörs framför allt av olika bållevermossor, stjärnmossor och skedmossa.

Glesgröe, sötgräs, skogsfru, smalskaftlav, solfjäderlav, kornig nållav, kandelabersvamp, gränsticka och gammelgranskål är några av de mer ovanliga arter som du kan hitta i reservatet. En annan intressant art är vitskölding, en sällsynt skivling som förut bara var känd från bokskogsregionen i Sydsverige.

Låga åsar skiljer sumpskogen från ett öppet rikkärr i sluttningens nedre del. I gränszonen mellan skog och myr växer tvåblad och kransrams. På den öppna myren blommar myrbräckan i juli.

Närliggande naturreservat

Bara några hundra meter västerut ligger Brandbärssvedjans naturreservat:

Brandbärssvedjan