Åttjärnsbodarna

Detta spännande naturreservat innehåller inte bara en av länets mest skyddsvärda skogsmiljöer, utan även en fäbodplats som minner om äldre tiders nyttjande av skogen. På fäbodvallen går det att övernatta i en av stugorna.

Bäckar skapade raviner

Reservatet är beläget i en nordostsluttning med Åttjärnen i sydväst och Åttjärnbäcken som rinner utmed reservatets sydostgräns. De högre belägna delarna domineras av sandig moig morän. Längre ner i sluttningen, nedanför Högsta kustlinjen (den högsta nivå dit havet nått), finns sandiga moiga sediment-avlagringar i vilka bäckar har eroderat ned och bildat flera djupa raviner.

Ravinerna går samman i områdets nordöstra del och bäckarna ansluter nedströms till Önskaån som i sin tur rinner ut i Nätraån.

Luckig skog med gamla träd och död ved

I området närmast Åttjärnsbodarna är barrskogen, som resultat av ett milt skogsbruk och skogsbete, gles och ljus med inslag av vårtbjörk och asp. I reservatets centrala delar dominerar luckig blandskog med gran, tall, björk, sälg och grova aspar. Det finns en del gamla avverkningsspår, vanligen i form av mossbevuxna tallstubbar.

Man hittar även spår av skogseld, men det var länge sedan det brann i området. Det finns både tallar och granar som överlevt såväl bränder som avverkningar och som idag är nära 400 år gamla. Dessa gamla träd utgör tillsammans med mångfalden av döda, stående och liggande träd livsmiljöer för ett flertal sällsynta svampar och lavar, som till exempel blackticka, rosenticka och stor aspgelélav.

Lavar trivs i fuktiga raviner

Nere i ravinerna och på dess sidor är skogen gammal efter att under lång tid ha fått stå mer eller mindre orörd av människan och branden. Det råder en hög och jämn luftfuktighet och platsen är gynnsam för uttorkningskänsliga djur och växter. Vid inventeringar har bland annat lavarna trådbrosklav, norsk näverlav och smalskaftlav påträffats i denna del av reservatet.

Kor på sommarbete

Bönderna i Önskans by nyttjade Åttjärnsbodarna fram till slutet av 1940-talet. Man flyttade upp boskapen under ett antal veckor under sommaren så att de fick beta i skogen. Som mest var det ett 40-tal kor som togs upp till fäboden. Fäbodpigorna mjölkade korna morgon och kväll och ystade ost, kokade mese och kärnade smör. Det var viktiga livsmedel som man transporterade hem till byn för kommande behov.

Det var någon gång 1910-1920 som fäbodarna flyttades hit. Tidigare var de placerade ner mot norra Bergvattnet tre kilometer söderut, och innan dess, fram till 1823, vid Ottmyran 2,5 kilometer västerut.

Fäbodstugor och ängsflora

Fäbodplatsen utgörs av åtta hus i omålat timmer; två vinkelställda dubbelstugor, ett stall och en rad av fem fähus. Sedan fäboddriften upphörde vid slutet av 1940-talet har byggnaderna, med undantag för den ena dubbelstugan, stått relativt orörda. I fähusen ligger en hel del redskap, som seldon och mjölkpallar kvarlämnade och på väggarna finns klottrade hälsningar från tiden då det begav sig.

Det finns andra kulturlämningar i form av rester av gärdesgård, två kokställen "blannjäla" framför fäbodarna, gödselgropar bakom fähusen med mera. Till vallen leder en gammal fäbodstig från Önskan.

Mellan och runt byggnaderna finns en liten vall som inte hävdades på flera år men där slåtter nu har återupptagits. Vid en inventering påträffades enstaka rester av ängsflora med arter som stagg, nattviol och ängsskallra.