Rusarebo

Ängen var en gång stommen i det svenska bondejordbruket. Idag är denna vackra miljötyp nästan försvunnen. Vid Rusarebo äng har den bevarats.

Rusarebo löväng ligger alldeles invid stranden på östsluttningen till sjön Hindsen i Värnamo kommun. Utsikten över sjön från de högsta partierna, 40 meter över vattenytan, är vidsträckt och vacker.

 Syftet är att bevara och vårda ett artrikt ädellövskogs- och ängs­område med stor betydelse för den biologiska mångfalden och med stor betydelse för friluftslivet.

Växt- och djurliv

På Rusarebo äng finns de flesta av vårt lands "ädla" lövträd: alm, ask, lind och lönn. Utöver dessa typiska lövängsträd finns också flera stora bestånd av bok. Boken var förr betydligt vanligare än den är idag. Sedan 1700-talet beräknas bokskogsarealen i Värnamotrakten ha minskat med mer än 90 procent. Inom Rusarebo-området finns bokarna främst i den södra delen. Bland andra intressanta växter kan nämnas den blekskära vätterosen, blåsippan, gullvivan, nattviolen, tandroten och trolldruvan.

Varje år är det slåtter av ängen i Rusarebo. Det är huvudsakligen gamla åkrar som slås, och den forna ängsmarken har blivit lundartad med arter som tandrot, trolldruva och blåsippa. På slåttermarken domineras den friska växtligheten av midsommarblomster och smörbollar och på våren prunkar gullviva, vätteros och Sankte Pers nycklar. Här finns många hamlade träd av ask, lönn, lind och alm. I reservatet förekommer även ek. De gamla lövträden är rika på skägglavar, lunglav, almlav och blomskägglav.

I den södra delen av naturreservatet har den planterade granskogen avverkats. Här ska istället bok och ek få chans att breda ut sig.

Fågel- och djurlivet är också rikt med bland annat stenknäck, grön­sång­are, träd­gårdssångare, svarthätta, mindre flugsnappare, nötkråka, mindre och större hack­spett, spillkråka och sparv­uggla med flera. Bland däggdjuren så har arter som hasselmus, grävling och småvessla setts i området. Rusarebo är mycket bra för fladdermöss och här har flera olika arter påträffats vid inventeringar.

Den svenska ängen

Fram till början av 1900-talet var ängen den viktigaste delen av den småländske bondens jordbruksmark. Fyra femtedelar eller mer av den brukade arealen användes för ängsbruk.

Från ängen fick man hö och löv - vinterfoder åt djuren. Av fodret blev det så småningom gödsel som spreds på de små åkertegarna där det odlades korn, råg och med tiden även havre och potatis. Ängen odlades ibland upp och fick tjänstgöra som åker.

Genom brukningsmetoderna fick ängen en öppen och ljus miljö. Eftersom slåttern skedde först efter det att blommorna hade fröat, blev blomsterprakten rik. Under 1900-talet har ängsbruket övergivits nästan helt. Ängarna har vuxit igen till skogar, blivit betesvallar eller röjts upp till åkrar.

Bokens utpost

Följer du stigen från en mindre parkeringsyta vid Tagels gård, kommer man först in i en tät och vacker bokskog. I reservatets södra del finns också "Kyrkan", ett område med rasbranter och grottbildningar.

Längre norrut övergår bokskogen i öppna lyckor med rik blomsterprakt. De egentliga lövängarna börjar vid den stuga som ägs av Naturskyddsföreningen. Ängarna sträcker sig norrut till den plats där den gamla gården låg. Här står en mäktig, tidigare hamlad alm med cirka 5,5 meters omkrets. Naturreservatets parkering med toalett finner du i nordöstra delen av reservatet, öster om ängen.

Vägbeskrivning

Från riksväg 27 mellan Värnamo och Växjö finns en väg med vägvisare mot Rusarebo. Reservatet ligger cirka 3 kilometer från riksvägen. I grannsocknen Rydaholm ligger ett naturskyddat ängsområde, Högakull, på cirka 3 hektar.