Granhultsberget

Granhultsberget är den sydligaste delen av en ca 5 km lång, markerad urbergsrygg som börjar uppe i Målaskog. Här reser sig berget 40 meter över omgivningen.

Bergryggar av den här typen är ovanliga i länet och från toppen av åsen har du en fantastisk utsikt över omgivningarna. Till reservatet hör också delar av de två sjöarna Kalasjön och Gransjön. Båda sjöarna är sänkta och Gransjön är nu endast ett kärr.

Växt- och djurliv

Granhultsberget bjuder på ett artrikt växt- och djurliv. På åsen och längs sluttningarna växer hassel, ek och björk men här finns även sälg, asp, lönn, rönn och tall samt inslag av en- och nyponbuskar.

I den västra sluttningen av åsen växer murgröna. I sluttningar och i sumpskogsstråk längs åsens östsida växer bland annat trolldruva, bergsspring, skogsbräsma, smånunneört, stenbräken, vispstarr, piggstarr, bergslok, gullpudra, bäckveronika och skogsstjärnblomma. Området har flera ovanliga mossor och lavar, till exempel grön sköldmossa, långfliksmossa, hasselmossa, bårdlav och fjällig filtlav. Även svampen fyrflikig jordstjärna har hittats.

Runt bostället Stolpaboda växer fällmossa, bårdlav, gulnål, kornig nållav, rostfläck och sotlav samt korallav. Reservatet har ett intressant djurliv med bland annat nötkråka, järpe och hasselmus. Grågås och trana häckar vid Gransjön och i Kalasjön kan man ofta få se sångsvan.

Kultur

Området på åsryggen har använts för stenbrytning (svart granit) från 1896 till en bit in på 1960-talet. Av det återstår ett antal dagbrott och skrotstenstippar, vattenfyllda dagbrott, stentippar och en banvall efter en järnväg som använts för transport av sten med häst och vagn. Dessutom finns någon typ av ”installation” av stenblock som liknar en större stol eller soffa som enligt uppgift har byggts för att blidka trollen vid stenbrytningen. På åsens västra sida har det även funnits en silvergruva.

Under den senare delen av 1900-talet har man bedrivit modernt skogsbruk i reservatet och granar, men även en del lärkträd, har planterats i stora delar av området.

Runt torpet Stolpaboda har det tidigare funnits jordbruksmark med åkrar och ängar. Nu växer här en hel del gamla ekar och grova aspar. På västra sidan av åsen finns lämningar efter torpet Anaboda som beboddes fram till 1819. Runt torpen användes marken som betesmark och i skogen finns gamla, stensatta vägar kvar – dels från Stolpaboda mot sydväst och dels i slänten där murgröna växer.