Skallabjäret

Reservatet består av en gammal igenvuxen betesmark som ligger på toppen av berget Skallabjäret med utsikt över Ätrans dalgång. Skallabjäret är ett kultur- och skogshistoriskt intressant område, men svårtillgängligt och inte särskilt väl anpassat för friluftsliv.                        

Området fridlystes redan 1952 och tanken var då att bevara betesmarken med sin rika örtflora för eftervärlden. Senare ändrade man sig och lämnade område att utvecklas fritt i vetenskapligt syfte. 1996 bildades naturreservatet Skallabjäret.

Område i förändring

Enbuskmarken finns kvar än idag men många enar är döda och står bara kvar som torra skelett. Andra buskar har växt upp, såsom brakved, hassel och olvon. Den på 50-talet låga slyskogen har växt upp till en gles skog bestående mest av ek med låga, vida kronor. Andra inslag i trädskiktet är gammelaplar, äldre vidkroniga oxlar, fågelbär, rönn, lönn, gran och björk. I sluttningarna mot norr och öster finns högvuxen äldre hassel. I det för övrigt ganska torftiga fältskiktet hittas fortfarande blåsippa.

Skogen tar över

Skallabjäret är både ett kultur- och skogshistoriskt intressant område. Eftersom reservatet under lång tid lämnats till fri utveckling har man fått möjlighet att följa områdets utveckling från betesmark bevuxen med välvuxna enar till det mer skoglika utseende det har idag. Framöver kommer skogen ta över mer och mer av den gamla betesmarken.