Ramlösa brunn

Ramlösa brunn

Ramlösa hälsobrunn är en av landets äldsta kurorter. Den grundades 1707 av Johan Jacob Döbelius och han kom också att bli den första brunnsläkaren. Under drygt 250 år fanns här en livlig brunnsrörelse där brunnsgäster samlades under några sommarmånader för att dricka det hälsobringande vattnet. Promenader i de natursköna omgivningarna och bad av olika slag, inklusive havsbad, ingick i den tidens hälsokur. En viktig del i brunnsvistelsen var också sällskapslivet med musikevenemang, baler och tillställningar av olika slag. Flera av gästerna tillhörde adelsfamiljer eller representerade det högre borgerskapet. Även medlemmar i kungafamiljen vistades på Ramlösa. Brunnen tog också emot patienter från de lägre samhällsklasserna. Kärnan för brunnsrörelsen var själva källvattnet som rinner fram i bäckravinen i norra delen av brunnsparken. Medan de välbeställda fick betala för vattnet var det fritt för de som hade det sämre ställt. I parken med sina höga lövträd och slingrande promenadstråk minner brunnshotellet och lasarettet tillsammans med varmbadhuset, vattenpaviljongen och brunnsvillorna om 1800-talets och det tidiga 1900-talets brunnsliv.

Under slutet av 1600-talet och tidigt 1700-tal undersöktes källor runt om i Sverige för att finna hälsosamt vatten, som skulle kunna lägga grunden för kurorter. Vid den här tiden fanns det flera etablerade hälsobrunnar och kurorter på kontinenten och för stormaktenstidens Sverige blev det viktigt att kunna erbjuda samma möjligheter till brunnsvistelse inom landets gränser. Källan i Ramlösa med sitt järnhaltiga vatten var känd sedan länge. Det finns uppgifter om att Karl IX:s soldater under skånska kriget på 1670-talet uppehöll sig i byn Västra Ramlösa. De fick där veta att källvattnet i ravinen kunde bota krämpor vilket gjorde att de drack av vattnet och deras tillstånd förbättrades. Detta ledde till att Johan Jacob Döbelius, provinsialläkare för Skåne, lät undersöka vattnet och fann att det höll hög kvalitet. Han framhöll att det bland annat kunde bota skörbjugg, hård och bortskämd mage, gulsot, melankoli och gikt. Ramlösa hälso- och surbrunn öppnade i juni 1707 efter att Döbelius fått generalguvernören över Skåne Magnus Stenbocks tillstånd för verksamheten.

En blomstrande brunnsrörelse med kunglig glans

Brunnen har under årens lopp haft flera glansperioder, vilket har avsatt sig såväl i byggnadsbeståndet som i parken. Från den första brunnstiden finns dock ingen bebyggelse kvar, endast ravinens sandstensvägg med det framspringande vattnet vittnar om platsens äldsta historia. Till det tidigaste byggnadsbeståndet hör Läkarvillan, uppförd som värdshus, och villorna Bellis, Iris och Salvia. Även villa Desideria med namn efter Karl XIV Johans gemål tillhör de första villorna. Namnet anspelar på att drottningen vistades vid brunnen på 1820-talet. De här byggnaderna kom till under de första åren av 1800-talet då ett nystartat aktiebolag med staten som delägare drev brunnsrörelsen. Mot en årlig avgift till brunnsbolaget uppfördes privata villor. Det var i huvudsak medlemmar av den skånska adeln som lät uppföra hus till sig själva. Samma mönster med adliga byggherrar förekommer vid andra av landets hälsobrunnar som till exempel den i Medevi. I takt med att brunnen blev allt mer populär växte behovet av fler rum för brunnsgästerna och nya hus kom till i brunnsbolagets regi. Bland de många gäster som sökte sig till Ramlösa fanns inte bara svenskar utan även danskar och viss mån även tyska besökare.

Ett stort och varierat byggnadsbestånd

Brunnsmiljön omfattar ett 20-tal byggnader som skiljer sig åt i ålder, material och utseende. Brunnsvillorna kännetecknas av panelade eller putsade ljusfärgade fasader men här finns också villor med synligt korsvirke och snickarglädje, präglade av 1890-talets romantiska byggnadsstil. De för brunnen typiska blomnamnen fick villorna först på 1900-talet, tidigare benämndes de enbart som villa nr 2 respektive nr 3. Stora hotellet, även kallat Societetshuset, representerar med sitt läge mitt i brunnsområdet centrum för brunnslivet. I salongerna och matsalar samlades gästerna för måltider och sällskapsliv. Det fantasifullt utformade huset med figursågade detaljer och glasverandor stod färdigt 1880 på samma plats som det äldre hotellet, nedbrunnit 1879. Av en helt annan karaktär är brunnslasarett och varmbadhuset vars funktioner speglar andra sidor av brunnslivet. Lasarettet från 1836 knyter an till sin tids offentliga byggnader med en stram tegelfasad och enkel putsdekor medan badhuset med sin speciella exteriör vittnar om en annan användning. Vid järnkällan finns vattenpaviljongen från 1921. Den ersätter de tidigare brunnshusen som legat här nära källan. Paviljongen inrymde från början både vattenservering och ett så kallat andra klassens badhus. Den nyklassiska framtoningen och den rundade arkadgången stämmer väl överens med brunnshus på andra kurorter. I det nya badhuset erbjöds behandlingar i form av tvålmassagebad, gyttjebad, romerska bad, kallvattenkurer eller bad i ångskåp. Platsen för den alkaliska källan, som påträffade på 1890-talet och varifrån dagens berömda mineralvatten kommer, markeras idag som en rundad öppning i sandstensbranten.

Frånsett lasarettsbyggnaden och att en av tidens mer framstående arkitekter Fredrik Blom anlitades så finns inga uppgifter om någon samlad syn på hur brunnens byggnader skulle utformas under 1800-talet. Först i samband med uppförandet av Stora hotellet 1880 finns information om att en arkitekt anlitades, det vill säga stockholmsarkitekten Johan Erik Stenberg. Från och med en större utbyggnad vid sekelskiftet 1900 gavs uppdrag till helsingborgsarkitekter som Alfred Hellerström och senare även Ola Andersson och Arnold Salomon-Sörensen.

Musiklivet var en viktig del av brunnslivet och det har funnits flera musikpaviljongen under årens lopp, både nere i dalgången och parken. Den nuvarande paviljongen vid hotellet tillkom 1938 och har en betydligt enklare och mer modernistisk utformning än föregångarna som gärna var prydda med snickarglädje.

Brunnsläkare och brunnslasarett

Flera framträdande läkare kan knytas till Ramlösa. Tjänsten som brunnsläkare var attraktiv och under lång tid var brunnsläkaren också brunnsintendent med ansvar för hälsobrunnen i dess helhet. Vanligt var att läkarna hade en professorstjänst vid universitetet i Lund. Brunnen väckte också Carl von Linnés intresse. Han besökte Ramlösa på sin skånska resa 1749 och noterar i sin reseskildring hur naturskön platsen var.

Läkarvården vid brunnen riktade sig till patienter från hela Skåne, både manliga och kvinnliga. I brunnsprivilegierna från 1801 står skrivet att fattiga patienter skulle få gratis vård. Från och med 1836 kunde patienterna tas om hand i den då nyuppförda lasarettsbyggnaden. Den ligger i östra delen av den långa brunnsallén och omedelbart intill nedfarten till dalgången och källorna. Bakom byggnationen låg en särskild donation av Karl XIV Johan och arkitekten var Fredrik Blom, knuten till Överintendentsämbetet, som svarade för landets offentliga byggverksamhet.

Brunnssäsongen började i mitten av juni och pågick till mitten av augusti varje år. Dagarna förflöt enligt ett givet schema utifrån särskilda ordningsregler. Förmiddagarna ägnades åt brunnsdrickning och påbjudna promenader i den natursköna brunnsparken. Under eftermiddagarna kunde man göra utflykter till stranden vid Öresund eller i de närmaste omgivningarna. Konserter och kägelspel var andra delar i utbudet som erbjöds gästerna.

Ramlösavatten på flaska

I dalgången gav vattnet från den nya källan, som upptäcktes 1895, upphov till en särskild vattenfabrik. Den inreddes 1912 i det varmbadhus som fanns på platsen och här tappades mineralvattnet för vidare distribution. Verksamheten växte efter hand ur sina lokaler och krav på en mer effektiv och modern anläggning ställdes. En sådan byggdes på 1970-talet någon kilometer sydost om brunnen och sedan dess pumpas vattnet via en pipeline till den nya fabriken där det buteljeras och går vidare för försäljning såväl inom som utanför landet. Platsen för den gamla fabriken är nu omlagd till parkmark och därmed kan sägas att området har återfått något av sin ursprungliga karaktär av brunnsplats.

Brunnsparken

Parken utgör en betydelsefull del i en klassisk brunnsmiljö. Från att i det tidigaste skedet endast ha berört området vid järnkällan utökades Ramlösaparken under första hälften av 1800-talet genom ett inköp av ett större markområde söder om dalen. En bevarad planritning från 1749, utförd av överintendenten för landets byggverksamhet Carl Hårleman, visar de höga ambitioner som fanns för den äldsta brunnsparken. Planen kom inte att förverkligades fullt ut men strukturen med alléer och cirkelformad promenadgång präglade platsen under en längre tid.

Från den djupa dalgången och källorna leder slingrande promenadstråk genom hela parkområdet. En av stigarna har fått det romantiska namnet Filosofiska gången och följer ravinens sträckning. Öppna ytor möter lummiga trädskuggade partier, allt i enlighet med 1800-talets romantiska engelska parkideal. Flera av träden är av hög ålder och den mäktiga brunnsallén som leder rakt genom anläggningen planterades vid mitten av 1800-talet. Bok, lind och ek dominerar. En del viktig del i upplevelsen av Ramlösa var den vida utsikten över Öresund som förr gavs från höjderna ovan ravinen. Den vida vyn över sundet framträder tydligt i fotografier från det tidiga 1900-talet men är idag inte längre synlig. Parkområdet blev under 1800-talet tydligt avgränsat och vid ingångarna sattes grindar och entréhus upp. För tillträde till parken fick man betala entréavgift och den fantasifullt utformade entréstugan vid södra ingången minner än idag om detta. Tillgängligheten till Ramlösa underlättades betydligt genom den smalspåriga decauvillejärnvägen som öppnades på 1890-talet och som senare anslöts till stadens elektriska spårvagn. Kommunikationen förbättrades ytterligare genom järnvägen Helsingborg-Hässleholm och den station som kom till vid den östra entrén. Det tidstypiska stationshuset revs på 1950-talet.

Ett typiskt inslag i äldre tiders brunnsparker är monument av skilda slag. De knyter gärna an till en ärofylld forntid men skapades på 1700- och 1800-talen. I Ramlösa är runstenen vid brunnsplanen ett uttryck för detta. Stenen ristades och restes 1750 av arkitekt Carl Hårleman och hans hustru. Stenens runor ger uttryck för deras tacksamhet över "Ramlösa vattens dygd". Den praktfulla urnan, tillverkad vid Höganäsbolaget, som är placerad i anslutning till den lilla trädgården norr om hotellbyggnaden, hör samman med en upprustning av brunnsanläggningen under 1860-talet.

Krig och oroligheter i Europa på 1940- och 1950-talen

Ramlösa brunn kom under andra världskriget att ta emot flyktingar och för många av de som räddats från koncentrationslägren blev brunnen den första fristaden i det nya landet. Oroligheterna i Ungern 1956 medförde en flyktingström därifrån och åter blev Ramlösa mottagningsläger där flera tusentals ungrare togs emot. Ett minnesmärke över den tiden, skapat av konstnären Gustav Kraitz, har sedan början av 2000-talet sin plats i parkområdet framför Stora Hotellet.

Dagens Ramlösa brunn

Under 1960-talet och det tidiga 1970-talet fanns planer på en total omvandling Ramlösa brunn och rivning av flera byggnader vilket väckte kraftiga protester. Förslaget till en så kallad servicestad lades ned och istället kunde under 1970-talet en omfattande upprustning av brunnens byggnader påbörjas. Beslut om byggnadsminnesförklaring av hela Ramlösa brunnsmiljö togs 1973 och 1974. Idag är hela parken, som ägs av Helsingborgs stad, öppen för allmänheten och ett populärt grönområde för olika aktiviteter. Byggnaderna fungerar sedan 1970-talet som privatbostäder eller rymmer skilda verksamheter som förskola och enskilda företag.

Byggnadsminnesförklaringen omfattar hela parken. Särskilda skyddsbestämmelser berör brunnshotellet, läkarvillan, varmbadhuset, det nya badhuset (den så kallade vattenpaviljongen och arkadbyggnaden) och villorna Salvia, Bellis, Tora, Linnea, Viola, Veronika, Pyrola, Malva och Iris.

Här kan du läsa mer om brunnsrörelsen i länets Kulturmiljöprogram/Fritidens landskap/Semester och rekreation

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Ramlösa brunn har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • att den är en av få bevarade svenska brunnsmiljöer.
  • att brunnsmiljön har behållit en typisk 1800- och 1900-tals karaktär där såväl park och hälsokällor som de drygt 20 välbevarade byggnaderna ingår i som betydelsefulla delar.
  • att den illustrerar viktiga skeden i svensk brunns- och medicinhistoria.
  • att bebyggelsen med alla sina funktioner vittnar om brunnsrörelsernas specifika byggnadsbestånd.
  • att flera byggnader speglar äldre tiders byggnadsskick och att de typiska byggnadsdetaljerna finns bevarade.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Helsingborgs kommun,

Parkområdet i kommunal ägo och de enskilda husen privatägda.

Byggnadsminne 1973 och 1974.