Ärkebiskopsborgen Aosehus

Borgen i Åhus uppfördes sannolikt under 1000-talets första hälft som en spärr för Helge å. Byggherre har troligtvis varit kung Knut den store eller någon av hans söner.

Uppförandet av borgen kan ha skett i syfte att säkra nordöstra Skåne mot liknande händelser som utspelade sig 1026, då den svenske och den norske kungen gick till anfall – något som gått till historien som Slaget vid Helge å.     

Borgen saknar likhet med någon annan stenborg i Skandinavien. Däremot finns vissa likheter med engelska borganläggningar. Detta stöder teorin om att Knut den store, som var kung över både England och Danmark (1016–1035), kan vara byggherren eller den som initierade uppförandet av borgen. 

Ärkebiskopens borg fram till 1536

Någon gång under 1100–1200-talet har ägandet av borgen övergått från kungamakten till ärkebiskopen i Lund. Med anledning av detta har byn Åhus successivt utvecklats till en stad och ett kyrkligt förvaltningscentra. Både Borgen och staden återgick efter reformationen 1536 till kungamakten.  

Murverk i gråsten

Borgen uppfördes på krönet av en låg sandås och omgavs av en kraftig stenmur. Murverket är uppfört av gråsten, medan pelare, bågar och omfattningar kring dörrarna är av sandsten. Tegelpartierna har tillkommit vid senare om- och tillbyggnader, i huvudsak under 1200–1400-talet. Vid huvudbyggnadens sydöstra sida finns ett fyrkantigt torn och här kan man också se resterna av en utbyggd privé (toalett). I ett senare skede, eventuellt under början av 1300-talet, grävdes vallgraven. Innanför huvudbyggnadens port ligger förstugan/trapphallen. Härifrån leder en trappa ner till bottenvåningen med rundbågsarkader i muren och ingång till tornet. Plintarna i rummets mitt är resterna av de valvbågar som burit upp övervåningens golvbjälklag.  Huvudbyggnaden har troligtvis varit 3–4 våningar hög, tornet något högre.  

Borgen i de skriftliga källorna

Borgen omnämns i skriftliga källor första gången 1262, då den hade skövlats av en bondehär. Efter 1276 var borganläggningen i försvarsdugligt skick igen, och fick de kommande århundradena ta emot ytterligare anfall och belägringar. År 1569, under hertig Karls anfall på Skåne under slutet av Nordiska sjuårskriget, utsattes borgen troligtvis för det sista anfallet. Det är okänt hur illa skadad anläggningen blev, men borgen fortsatte att fungera som befästning fram till åtminstone 1611, då den av danske kungen dessutom benämndes som ”slott”.

Borgen blev ruin 1622

Först 1622 vet man att borgen befanns vara i ruinerat skick och endast ett ”stort stenhus” fanns på platsen. Troligtvis avvecklades borgen, eller slottet, genom ett kungligt beslut. Den fick därefter utgöra stentäkt till den nya fästningen Kristianstad, som började uppföras 1614. Borgen med ringmur grävdes fram 1892–1893. Då hade den till största delen varit dold under rasmassor och flygsand i ett par hundra år. Åren 2007–2010 genomfördes ytterligare fem undersökningar på platsen. Det kunde då konstateras att borgen varit mycket större och äldre än vad man tidigare trott och att det finns flera olika utvecklingsfaser. Även den stora kullen norr om ruinen undersöktes och det framkom här att borgen i sitt ursprungliga skick sträckt sig in över denna yta. Det kunde också fastställas att marknivån på den norra kullen under medeltiden varit densamma som på den södra kullen och att vallgraven inte fanns då borgen ursprungligen uppfördes.