Kullan

Reservatet Kullan domineras av öppna hagmarker i ett mjukt böljande, kuperat landskap. En stor artrikedom och flera landskapselement vittnar om att markerna har använts och formats av människan under århundraden. Här finns också ädellövssluttningar och en mindre sjö.

Kullan ligger på ett höjdparti väster om Vilshultsåns markerade sprickdalgång. Gränsande till reservatet på höjden ligger också den gård som markerna tillhörde innan de blev en del av Harasjö kronopark i början av 1900-talet.

Forna inägomarker

Naturreservatet domineras av äldre tiders inägomarker med ålderdomlig karaktär, som främst användes för slåtter och åkerbruk. Det kuperade landskapet ger utrymme för allt från torrbackar till fuktstråk. I söder ligger den lilla sjön Kopparesjön. Kring den finns våtmarker som dikades ut under 1800-talets senare del, för att skapa mer åkermarker. I mitten av 1900-talet upphörde slåttern och åkerbruket i Kullan och ersattes av bete. Tack vare betesdjuren har sedan det öppna landskapet bevarats.

Det finns fortfarande gott om spår och lämningar kvar i området från äldre tiders brukande, exempelvis stenmurar, odlingsrösen, äldre vägar och stigar och en stensatt grop. I en jordsluttning finns en tjärdal, en trattformig, grävd grop, som användes för att tillverka trätjära i. I anslutning till gården står träd som bär spår av lövtäkt (hamling). Löven var förr ett viktigt komplement till kreaturens vinterfoder.

Betesberoende blomsterprakt

Kullans hagmarker är mycket artrika. Över 200 kärlväxter och svampar har hittats i området. Många av dessa är beroende av att marken betas eller slås regelbundet, för att kunna leva kvar. Här kan du bland annat träffa på slåttergubbe, mörk solvända, granspira, backmåra, kattfot, nattviol, Jungfru Marie nycklar, darrgräs, stagg och loppstarr. Ett tjugotal dagfjärilsarter kan också beskådas i området.

Gamla sluttningsskogar

Reservatets norra delar tjänade förr som utmark. Där gick djuren och betade i skogen och man hämtade brännved och virke. Tillfälliga små åkrar, så kallade lyckor, odlades också upp på utmarkerna.

De branta och steniga sluttningarna i norr har lång trädkontinuitet och fungerade troligen tidigare som glest trädbevuxen betesmark. Kanske bedrevs det tidvis även slåtter i fuktigare delar av sluttningarna. När betet flyttades till inägomarkerna i mitten av 1900-talet började yngre löv växa upp mellan de spridda grova ädellövträden. Ädellövskogen domineras idag av avenbok, med inslag av ek, bok, lind, lönn, ask, asp och björk. Fågellivet är rikt med arter som buskskvätta, törnsångare och de tre hackspettarterna gröngöling, spillkråka och mindre hackspett.