Ängs gravfält

Gravhögar på Äng. Foto: Andrea Grave-Müller

Ängs gravfält består av totalt drygt trettio gravhögar, lika många stensättningar och en domarring. Gravfältet ligger i ett naturreservat och är ett fint utflyktsmål.

Området består egentligen av tre separata gravfält och några enskilda högar. Totalt syns här drygt trettio högar och lika många stensättningar, samt en domarring. Dessutom finns det flera gravar som inte längre är synliga ovan mark i området.

Högarna är vanligtvis mellan fem och femton meter i diameter och cirka en till en och en halv meter höga. Många av högarna har kantrännor, en sorts fördjupning eller dike som löper runt högens kant, som skiljer ut dem tydligare från marken.

De tre största högarna är upp till tjugofem meter i diameter och ungefär två och en halv meter höga. Platta stenkonstruktioner löper runt dem, så kallade brätten. Brättena är omkring tre meter breda. Dessutom finns det breda kantrännor utanför brättena.

Den största stensättningen är hela sexton meter i diameter, men de flesta är mindre. De flesta är övervuxna med ett lager mossa och gräs.

Domarringen består av fem resta stenar och är restaurerad i modern tid.

Att tänka på som besökare

Ängs gravfält ligger i ett naturreservat. Det innebär att det finns vissa föreskrifter.

Det är inte tillåtet att:

  • göra upp eld,
  • framföra motordrivet fordon (inklusive moped),
  • parkera annat än på anvisad plats,
  • tälta eller ställa upp husvagn,
  • rida.

Hindalebyns gravfält sydost om Ed. Foto: Andrea Grave-Müller

Det är lätt att tänka sig järnålderssamhället som primitivt, men handelskontakterna med övriga Europa var livliga och influenserna utifrån många. Man hade även kontakt med Romarriket, något som visar sig i fynd av romerskinspirerade statyetter och glas.

I Dalsland känner man till närmare 300 gravfält, fjorton fornborgar, några boplatser och några järnframställningsplatser från järnåldern. I närheten av Ed finns till exempel gravfält vid Hindalebyn och Ullerön.

Trakten kring Ed var förmodligen ett av tre centralområden i järnålderns Dalsland (de andra två var trakten kring Dalbergsån på Dalboslätten, och trakten kring Ödeborg i Valbodalen). Ed låg i en krysspunkt mellan farleder, och Lilla och Stora Le underlättade kommunikation med Östfold och Värmland.

Bland Sveriges äldsta järnfynd

De äldsta spåren av järnhantering i Dalsland – faktiskt bland de äldsta i Västsverige – är från 300-talet f. Kr., och det äldsta järnföremålet är från tiden kring Kristi födelse. Riktigt vanligt i vardagsföremålen blev dock inte järnet förrän under yngre järnåldern.

Det som kallas romersk järnålder har fått sitt namn eftersom Romarriket vid denna tid dominerade i Europa, och föremål därifrån letat sig även upp till våra trakter. I Dalsland är det dock ont om sådana föremål – några guldbrakteater (en sorts medaljongliknande halssmycke) och en kvinnostatyett som kanske ska efterlikna romerska figuriner är allt man har hittat.

Kontakter med Norge

Däremot finns det mycket som tyder på att järnålderns dalslänningar hade livliga kontakter med Norge. Østfold, den närmaste grannen i väster, var en av järnålderns centralbygder, och man kan se norska influenser i bland annat ovala högar och keramik. I synnerhet västra Dalsland och därmed trakten kring Ed hade mycket kontakt med Norge.

Kontakt

Serviceinformation

  • Informationstavla