Örestens borgruin

Borgkullen där fästningen Öresten en gång låg. Foto: Henrik Zedig

I en tid och i ett område som präglades av gränsstrider byggdes fästningen Öresten. Den har bränts ner tre gånger och byggts upp igen två gånger. Idag utgör ruinerna en vacker utsiktsplats och ett trevligt utflyktsmål, fjärran från hotande danskar och ilskna bondehärar.

Borgen Öresten är omnämnd första gången 1370, då dess hövitsman var ett danskt riksråd vid namn Tyke Pöder. Marks härad tillhörde då Danmark. Någon gång efter 1378 övergick borgen till Bo Jonsson Grip, som då var Sveriges rikaste man. Efter dennes död kom borgen i unionsdrottningen Margaretas ägo 1388. Näste ägare var Abraham Brodersson, ännu en av Sveriges mäktigaste män som ägde borgar och gårdar runt om i hela Västergötland.

Förmodligen byggdes borgen på 1360-talet. Antingen av svenskarna som en gränsborg mot Danmark, eller av danskarna som ville befästa sitt territorium. Öresten ligger strategiskt till i Viskadalen, precis vid dåtidens gräns mellan Danmark och Sverige.

Borgen bränns och uppförs igen

Under Engelbrektsupproret 1434 blev fogdeborgarna måltavlor för upprorsmännens missnöje. Öresten tillhörde de borgar som intogs och brändes. Borgen stod sedan övergiven i minst ett decennium innan kung Karl Knutsson lät bygga upp den igen i mitten av 1400-talet.

1502 brändes borgen en andra gång, den här gången av danskarna. Den var återuppbyggd igen 1520, redo att åter fungera som försvarsborg mot Danmark.

Men Örestens dagar var räknade. Unionen mellan Sverige, Norge och Danmark hade tillfälligt återupprättats. Folk i trakten hade tröttnat på att ha en måltavla för danska hären som granne. Det beslutades att borgen skulle förstöras mot att allmogen i Mark som ersättning skulle leverera 100 oxar om året till kronan.

Rester kvar med spår av byggnader

Det är inte mycket som finns kvar av medeltidsborgen Öresten. Resterna av en torrgrav och en vall går att se nedanför klippan. Där finns också en husgrund och några andra spår som antyder att det har legat byggnader här.

På en teckning från 1502 – strax innan borgen brändes andra gången – kan man se en borg med fönster och skottgluggar, med ett högt rundtorn till vänster. Huvudborgen är omgiven av en mur med tre lägre torn och en förborg över den gallerförsedda porten. Borgens släta väggar ser ut att vara i sten. De kan lika gärna vara slätputsade träväggar, vilket också arkeologiska fynd tyder på. Hur 1300-talsborgen såg ut vet man inte, men att det också var en träborg kan man utgå ifrån.

Att tänka på som besökare

Öresten ligger på privat mark. Tänk på att visa hänsyn, parkera på angiven plats och inte skräpa ner.

Strax intill Öresten ligger Berghem, en av få svenska bymiljöer från medeltiden som blivit arkeologiskt undersökt. Undersökningarna visade bland annat att man i byn bytte odlingssystem i början av 1200-talet, något som kan ha samband med etableringen av en huvudgård. En befästningsanläggning i trä från 1200-talet kan ha samband med gården, och kan möjligen ses som Örestens föregångare.

Bland kyrkorna i trakten har bland annat Berghem rötter i senmedeltiden. Även Kinna kyrka hade troligen en medeltida föregångare, liksom Örby.

Gamla färdleder

På andra sidan Östra Öresjön finns hålvägar bevarade. Hålvägar är gamla färdvägar som genom slitage, väder och vind sänkts i marken, så att de liknar djupa diken. De brukar dateras till yngre järnålder och medeltid.

Med sitt läge vid Viskans dalgång, på dåtidens gräns mellan Sverige och Danmark, kan man tänka sig att bygden runt Öresten hade livliga handelskontakter både inåt landet och ut mot kusten. Man kan ha haft kontakt med städer som Varberg, som har anor från vikingatiden, och Kungsbacka, med belägg från 1400-talet.