Tuns stormansgravar

Stenkullen är ett av Sveriges största rösen. Foto: Malin Richard

Historien om Tun går ända tillbaka till bronsåldern. Tun var en av huvudorterna vid Vänern redan under förhistorisk tid. Här reser sig bland annat den mäktiga Stenkullen, ett av Sveriges största bronsåldersrösen.

Stenkullen – stort röse som lockat till sig skattletare

Ett av Sveriges största bronsåldersrösen kallat Stenkullen, ligger på en höjdrygg vid Tun. Det mäter imponerande 60 meter i diameter och är sju meter högt. Runt röset finns ett brätte, troligen 10–15 meter brett. Det mäktiga röset har väckt uppmärksamhet i alla tider. Det lockade tidigt till sig skattletare, som har orsakat en del förstörelse. Under 1800-talet användes det som stentäkt.

Stenkullen är inte undersökt. Men storrösen som dessa brukar innehålla en hällkista med den döde och gravgåvor. Gravarna har ofta använts för flera begravningar som familjegravar.

Bronsålderns stora gravrösen tyder på att det funnits en social uppdelning med en rik överklass. Graven har förmodligen byggts för en högättad person. Ofta vittnar även de föremål som lagts i gravarna om rikedom. De kan bestå av både brons- och guldföremål.

Röset visar att Tuns långa historia går tillbaka ända till bronsåldern. Boplatslämningar i närheten av röset kan eventuellt vara från de människor som levde här under bronsåldern, men det kan också härröra från järnåldern.

Vid Tuns kyrka, några hundra meter norr om det stora röset, ligger ytterligare en imponerande 30 meter bred och fem meter hög gravhög, troligen från yngre järnåldern. Den kan från början ha ingått i ett gravfält. Genom teckningar från 1600-talet vet vi att det fanns ytterligare en stor vikingatida gravhög i Tun. Den låg på kyrkogården och var drygt 80 meter i diameter. På högen fanns då ett klocktorn. När kyrkogården en gång gjordes om togs klocktornet och gravhögen bort. Storhögarna tyder på att platsen varit ett säte för stormän/kvinnor också under järnåldern.

Att tänka på som besökare

Det finns boende runt omkring vårdobjektet. Tänk på att visa hänsyn, parkera på angiven plats och inte skräpa ner. Hundar ska hållas kopplade.

Bild dopfunt: Foto: Lennart Karlsson, SHM

På en höjdrygg som omges av uppodlat slättland ligger Tuns kyrka och kyrkby. Områdets många fornlämningar från olika tider berättar för oss om Tuns långa historia och centrala plats i bygden.

Ursprungligen var fornlämningarna ännu fler. Vid Tuns by kan det ha funnits så många som fem gravfält. På 1700-talet började den uppodling av slätten som ledde fram till dagens fullåkerslandskap. Många fornlämningar odlades då bort och försvann.

Säte för stormän under järn- och bronsålder

De stora gravarna från brons- och järnåldern visar på Tuns betydelse i bygden. Platsen bör ha varit säte för stormän både under brons- och järnåldern. Även medeltidskyrkan placerades här.

Den stora gravhögen från yngre järnåldern ligger intill kyrkan. En placering som inte alls är ovanlig. Asatrons heliga platser behöll sin kraft in i kristen tid och styrde var medeltidskyrkorna uppfördes. Kyrkan från 1100- och 1200-talen ersattes 1846 av den nuvarande kyrkan.

Vid kyrkplatsen finns lämningar av en vallgrav och spår av flera vallar. Det finns en uppgift från 1600-talet att medeltidskyrkan har föregåtts av en befästning.

En stor radby i två delar

Även själva byn har förhistoriskt ursprung. Den består av två delar, Nord- och Sörbyn. Den stora radbyn enskiftades 1806 och i Sörbyn blev endast Rättaregården och det före detta säteriet Gamlegården kvar på den gamla bytomten.

De flesta fornlämningarna finns vid Sörbyn. Här ligger ett litet gravfält som en gång i tiden var mycket större än nu. Kring det stora gravröset finns ett tiotal husgrunder från Sörbyn samt Korskällan (eller Kuskällan) – av tradition utpekad som en gammal offerkälla. Här ligger också resterna av vad som kan ha varit den medeltida borgen/stormansgården Tun, sätesgård för släkten Posse.

Gamla Nordbyn är sedan skiftet kärnan i kyrkbyn. Här finns en välbevarad bebyggelsemiljö med kyrka, prästgård och en rad av gårdar. Här finns också Silvii stiftelse med skolbyggnader från 1700- och 1800- talet, idag skyddade som byggnadsminne.

Kontakt

Serviceinformation

  • Parkering