Ulleröns gravfält
På Ulleröns gravfält begravdes människor för mer än tusen år sedan efter att ha blivit kremerade. I graven fick de med sig gåvor av olika slag. Namnet på platsen tyder på att den en gång var helgad åt guden Ull.
Ulleröns gravfält består av sexton gravar – åtta högar, sju runda stensättningar och en kvadratisk stensättning.
Högarna är mellan sju och elva meter i diameter och upp till en meter höga. De runda stensättningarna är upp till åtta meter i diameter, och övertorvade. Flera av dem är otydliga.
Den kvadratiska stensättningen ligger i gravfältets södra del och är fem gånger fem meter, med en tydlig kantkedja av större stenar. Hörnen är markerade med stenar, och ett större stenblock ligger intill graven.
Väster om gravfältet, på höjderna i skogen på andra sidan vägen, ligger en grupp med högar och stensättningar. Här finns bland annat ett par stora långhögar.
Ett mindre gravfält, bestående av några runda stensättningar, ligger sydost om Ulleröns gravfält, precis norr om Ulleröns gård. Söder om gården har ytterligare ett par stensättningar legat, men dessa har tagits bort. En av dem grävdes ut på 1930-talet. Förutom brända ben hittade man rester av järn, brons och täljsten i graven.
I gravarna vid Ullerön har man också hittat keramikkärl daterade till yngre romersk järnålder. Ett av dem är ett så kallade hankkärl, som visar på norskt inflytande.
Att tänka på som besökare
Ulleröns gravfält ligger på privat mark, med boende runt omkring. Tänk på att visa hänsyn, parkera på angiven plats och inte skräpa ner.
I närheten av Ullerön finns flera gravar och gravfält från järnåldern. Två gravfält i närheten är Hindalebyns gravfält ett par kilometer söderut och Ängs gravfält inne i Ed. I Ed finns också en storhög kallad Kung Rings hög.
En kvinnas grav
Andra gravar har undersökts och tagits bort, däribland en hög nära Dals-Eds kyrka, som daterades till 900-talet efter Kristus, det vill säga vikingatid. I högen var en kvinna begravd och i graven låg kol och brända ben från gravbålet. Kvinnan hade fått med sig bland annat en spännbuckla av brons, pärlor av bergkristall, bärnsten och glasfluss, en skära av järn, en sländtrissa och en spelbricka. Det fanns även gott om bronsklumpar och järnfragment i graven.
Gårdsnamnet Ullerön har förkristna rötter. Platsen är med största sannolikhet en kultplats helgad åt guden Ull, en jaktgud och himmelsgud, som i den nordiska mytologin var berömd som en skicklig bågskytt och skidåkare. Många platser i Norge och Sverige bär hans namn. Namnets efterled –ön betyder inte att gården låg på en ö, utan att platsen låg vid vatten. En bäck finns mycket riktigt här, och man kan förmoda att den var större en gång i tiden.
Tre kilometer sydväst om Hindalebyn, på andra sidan Örekilsälven, ligger en fornborg. Fornborgar dateras ofta till mitten eller slutet av järnåldern. Än idag är murrester ofta synliga. Deras ofta otillgängliga lägen på bergskrön gör att man tror att de byggdes som någon form av försvarsanläggning. Andra förslag på användning är till exempel handels- eller samlingsplatser, kultplatser, boskapsfållor och platser för vårdkasar.
Tre centralområden i järnålderns Dalsland
Trakten kring Ed var ett av tre centralområden i järnålderns Dalsland (de andra två var trakten kring Dalbergsån på Dalboslätten, och trakten kring Ödeborg i Valbodalen). Ed låg i en krysspunkt mellan farleder, och Lilla och Stora Le underlättade kommunikation med Østfold och Värmland.
Det finns mycket som tyder på att järnålderns dalslänningar hade livliga kontakter med Norge. Østfold, den närmaste grannen i väster, var en av järnålderns centralbygder, och man kan se norska influenser ibland annat ovala gravhögar och keramik. Det gäller i synnerhet västra Dalsland, där Ullerön ligger.
Aktuellt för detta besöksmål
Just nu har vi inga nyheter. Men håll utkik här efter kommande nyheter.