Bunge Bunn

Gotlands kalkrika berggrund har gett förutsättningar till en lång tradition av att använda kalk. Ända sedan medeltiden har man kunnat använda sig av stenen, både som huggen och som bruk.

Kalkugnen vid Bunn byggdes 1849 av Edvard Israel Grubb d. y., en välkänd köpman och kalkpatron i Fårösund. Det sägs vara den största ugnen på Gotland, men också en av de sista verksamma ugnarna på ön. Den togs ur drift vid 1800-talets slut.

Arbetarna fick slita hårt och betalningen var ofta dålig. Alldeles i närheten av kalkugnen högg de ved till eldningen. Till en bränning gick det åt 200 kubikmeter ved. Kalkstenen bröts också intill ugnen och spår efter detta syns tydligt i omgivningen.

Den lilla brädtäckta stenstugan vid ugnen, kurru, var platsen dit arbetarna gick för att få välbehövlig vila mellan arbetspassen eller för skydd vid oväder. Liknande kurrar finns vid sojden, tjärdalar, där arbetarna var tvungna att stanna kvar på platsen under flera dygn.

Bränning av kalk

När kalken ska brännas staplar man stenar i ugnen, med gångar för elden. När ugnen fyllts muras öppningen igen och ugnen tänds. Bränningen tar cirka 3 dygn, under hela tiden måste elden vaktas och matas på med ny ved för att inte slockna. När den översta kalkflisen lyste genomskinlig och ljusblå lågor dansade runt ugnen, var kalken färdigbränd.

När bränningen är klar måste ugnen svalna innan den rivs och stenen plockas ut. Efter att en kalksten har bränts är den, förvisso lätt, men farlig att hantera. Kalkugnsarbetarna fick ofta svåra sår och blåsor från hanteringen av den brända kalkstenen, som är frätande.

Innan den brända kalkstenen kan blandas till bruk måste den släckas. Det kan göras genom stukasläckning, våtsläckning och jordsläckning.

Kalkindustrin på Gotland

Exporten av kalksten från Gotland började redan under 1400-talet då kalksten skeppades till tyska städer. Exporten fortsatte efter det trettioåriga kriget då stenen blev eftertraktad för befästningsbyggen runt Östersjön men även för adelspalats och slott som uppfördes i Sverige.

I takt med att efterfrågan på stenen ökade byggdes allt fler kalkugnar runt om på Gotland, framför allt på den nordöstra kusten. Kalkugnsägarna flyttade så småningom från Visby ut till sina kalkugnar och de stora kalkpatronsgårdarna med en brukskultur, i vissa fall hela samhällen, växte fram.

Den osläckta kalken liksom cementen fraktades till en början i tunnor. Ännu under senare hälften av 1890-talet band man tunnorna i stor utsträckning för hand, trots att det redan då ska ha funnits en fabrik i Slite för bindning av tunnor. Tunnbindningen var även en viktig bisyssla för befolkningen i socknarna runt Slite. Den bedrevs under vinterhalvåret ute i gårdarna, och en duktig tunnbindare kunde hinna med 50-60 tunnor om dagen. På våren kom sedan kalkbruksägarens ombud och köpte upp tunnorna. De omfångsrika lassen var då en vanlig syn på vägarna som ledde mot Slite.

Det finns fortfarande aktiva stenbrott och kalkugnar på Gotland. Den lokalt framställda kalken på ön används bland annat vid restaureringar och spelar en viktig roll för att bevara traditionen och upprätthålla kunskapen.