Lyckå slottsruin

Slottsruinen i Lyckå anlades i mitten av 1500-talet för att fungera som en befäst huvudpunkt i länsförvaltningen för östra Blekinge.

Borgen råkade illa ut under nordiska sjuårskriget och intogs och brändes av svenskarna. Efter att borgen funnits i femtio år beslöt man sig för att lägga ned borgen och den intilliggande staden Lyckå för att istället satsa på kung Christians nya stad Kristianopel. Borgen revs och mycket av stenmurarna kom att ingå i den nybyggda stadsbefästningen runt Kristianopel. Idag är Lyckå slottsruin en vacker och populär utflyktsplats.

Staden Lyckå

Staden Lyckå, som låg 600 meter nordöst om borgen inne i dagens Lyckeby, anlades på en plats där kommunikationerna var goda. Här mötte Lyckebyån kustlandsvägen, Via Regia – Kungens väg, som var den viktigaste vägsträckningen i Blekinge vid denna tid. Platsen var ett bra ställe att mötas, inte minst för kommers med järn från inlandet och vid mitten av 1400-talet fick staden sina stadsrättigheter. Vid samma tid bildades också Lyckå län i östra Blekinge, med just Lyckå som huvudpunkt. Tidigare hade hela Blekinge styrts från borgen i Sölvesborg.

I den södra delen av den nyblivna staden lät adelsmannen Claus Nielsen Sparre uppföra en träbefästning för att få en skyddad plats varifrån Lyckå län kunde styras. Problemet med denna befästning var just att den var gjord i trä och Blekinge utgjorde ett gränslän mot Sverige. Vid konflikter med sina svenska grannar intogs borgen flera gånger och brändes också ned.

Ett av dessa anfall leddes av Svante Sture 1507 och både staden och borgen brändes. Skadorna var så pass stora att man året efter planerade att lägga ned staden och att stadsborna istället skulle flytta till Ronneby. Så blev dock inte fallet. 1545 gav Danmarks kung Christian III order till Länsmannen (motsvarande vår svenska landshövding) i Lyckå order att uppföra en ny borg i sten en bit söder om staden. Anledningen till att man valde att förlägga borgen en bit ifrån staden var av försvarstekniska skäl. Krutvapen hade blivit mer vanliga och med en stad bredvid borgen, kunde fienden angripa denna och sedan närma sig borgen i skydd av husen. Om man istället hade ett öppet område runt borgen blev det betydligt svårare för fienden att närma sig. Fienden behövde anlägga skyttegravar och sakta närma sig borgen grävandes. Ett förfarande som kostade både mycket tid och resurser för fienden.

Utöver svenskarna var tanken också att borgen skulle kunna stå emot upproriska undersåtar. Tidigare uppror hade visat hur svaga träbefästningar var emot uppretad folkmilis. Christian III hade all anledning att frukta uppror, inte minst efter att ha genomfört reformationen och bytt ut landets katolska tro mot protestantismen. Något som var långt ifrån populärt i alla kretsar.

En ny borg byggs

Ebbe Knudsen Ulfeldt blev länsman i Lyckå 1546, så uppgiften att uppföra den nya borgen kom att falla på honom. År 1549 ditkommenderades murarmästare och kalkslagare från Åhus och Wä. En av dessa var Olof Murmästare som varit verksam vid borgen Lillöhus nära Kristianstad i Skåne. Stora likheter kan också ses mellan dessa båda två borgar. Det tog så klart ett tag att uppföra borgen, men sannolikt stod den klar i slutet av 1550-talet. År 1559 får Ulfeldt i uppdrag att köpa in 24 hakebössor varav tolv tyngre, en gjuten järnkanon och tre eller fyra tunnor krut.

Borgen har antagligen haft tre våningar med ett skytteloft ovanpå. På bottenvåningen har det funnits två bakugnar så här tillagades en hel del av maten till slottets garnison. Mycket av mat och dryck har sannolikt också köpts in från själva staden eller kommit från kronans gård Avelsgärde som låg under länet. På bottenvåningen finns också flera skyttegluggar. Än idag ser man fästena för trästockar som de tunga hakebössorna kunde vila på.

Idag går man in genom en öppning i muren på bottenvåningen. Det är dock osäkert om den ursprungliga ingången legat här. En trolig teori är att ingången legat på andra våningen och att en trappa i trä lett upp dit. Det hade gjort borgen mer lättförsvarad, även om transporter ut och in från borgen blev mer besvärliga.

På andra våningen har det i sydvästra änden legat en stor sal med en spis i söder. Här kan vi tänka oss en mer representativ del där viktiga möten har hållits och gäster tagits emot. I nordöstra muren finns rester efter en privet, det vill säga en toalett inbyggd i muren. Den har murats med järngaller inuti för att hindra folk från att ta sig in eller ut denna väg. Än idag kan man se järngallren om man vet vart man ska titta.

Det nordvästra tornet är bevarat till några meters höjd, men det finns inga spår av någon dörröppning eller fönstergluggar. Troligen har tornet använts som fånghåla. Där kunde misstänkta gärningsmän hållas inspärrade i väntan på dom. Fånghålor av detta slag var ouppvärmda och ohygienska och bröt ned hälsan på sina fångar.

Föregångaren i trä råkade ut för stridigheter några gånger, men stenborgen var bara utsatt för strid en enda gång. Det var under nordiska sjuårskriget som den svenske befälhavaren Åke Bengtsson Färla tågade in i Blekinge. Borgens hövitsman var då Knut Hardenbjerg. Enligt tidens sed skickade Färla fram en trumpetare som uppmanade borgens garnison att ge sig. På det ska Hardenbjerg kaxigt ha svarat, att det enda svar han ville ge Färla, det var ”krut och lod”. Efter stridigheter utanför borgen kunde svenskarna lägga sig i läge för att beskjuta murarna den 24 augusti 1564. Enligt berättelserna rämnade slottsmuren efter att kanonerna avfyrat tre salvor. Hardenbjerg blev tvungen att ge sig och de danska soldaterna sändes till fångenskap. Carl Holgersson Gera utsågs till svensk hövitsman över borgen och satte genast igång med att förstärka och reparera borgen. Han lät bland annat gräva en grav mellan havet och ån, och lade upp en jordvall med skanskorgar. Borgen hann dock inte bli starkare befäst än att han hastigt fick lämna den när danskarna inledde sitt motanfall. Innan garnisonen lämnade borgen lät de antända den så att danskarna bara skulle få tillbaka de utbrända murarna. När danskarna under von Schwartzburg intog de rykande ruinerna stötte de på tretton svenskar. Här går historierna isär hos danska och svenska författare. Enligt de danska författarna rörde det sig om svenskar som dröjt sig kvar för att plundra och enligt de svenska författarna rörde det sig om sårade som man inte kunnat ta med sig vid den hastiga reträtten. Resultatet är dock smärtsamt lika hos båda sidor. Svenskarna ställdes upp mot slottsmuren och arkebuserades.

Borgen bränns och skjuts ned

Strax innan sekelskiftet 1600 satte den danske kungen Christian IV igång ett ambitiöst projekt. Han lät lägga ned staden Avaskär i östra Blekinge för att strax söder om den börja anlägga en ny starkt befäst stad efter renässansens ideal – Kristanopel. I samband med det lät han också lägga ned städerna Lyckå och Elleholm. Lyckåborna skulle flytta in i det nybyggda Kristianopel.

Lyckå län var det fattigaste länet i Danmark och inte hjälpte det med förstörelsen som alltid följde i spåren av krigen. Kungen fick ständigt in klagomål från staden och länsmannen om deras fattigdom och situation. Genom att lägga ned Lyckå och Avaskär och skapa Kristianopel, tänkte han sig säkerligen en mer blomstrande stad. Det kan låta konstigt att lägga ned en stad, men från medeltiden och fram till 1864 fick man i princip bara handla i städer och på marknaderAnledningen var att kungamakten lättare kunde beskatta handeln om den skedde på bestämda platser. I början av medeltiden var kungamakten mycket svagare och man tvingades acceptera att det handlades en hel del utanför städerna fast det egentligen var förbjudet. Under 1500-talet blev kungamakten allt starkare och nu kunde man lägga mer kraft bakom sina ord. Drog man in stadsrättigheterna innebar det att man inte längre fick köpa eller sälja varor på orten. Antingen var man tvungen att hitta en ny försörjning eller så fick man snällt flytta till en annan stad. Även om man ibland lockade med skattelättnader och andra förmåner för att uppmuntra stadsborna att flytta, så var det nog ofta rätt tungt att tvingas lämna hus och hem för att kunna fortsätta försörja sig som hantverkare eller köpman i en ny stad.

I och med att staden lades ned hade den danska kronan inte längre några intressen av att underhålla borgen i Lyckå. Tvärtom ansåg man att stenen bättre kunde komma till användning i den nya stadsbefästningen som var under uppförande i Kristianopel. Beslut togs därför om att riva borgen och frakta stenen till den nya staden. De stolta murarna var dock rejäla och man fick både elda och skjuta på dem för att kunna bryta ned dem.

Borgens öde i modern tid

På 1860-talet ska en Karlskronaköpman ha fått tillstånd att bryta ned det sydostliga tornet (som troligen har varit bevarat till ungefär samma höjd som det andra). Här anlade han ett spritbränneri där borgen ska ha använts som drankbassäng.

Länge låg borgen som en helt överväxt ruinkulle och omgavs av många sägner och historier. Man pratade både om slottsfrun, ruvande drakar och gömda skatter. 1938-1940 (stora arbeten gjordes också 1975) bestämde man sig dock för att frilägga och restaurera ruinen under Riksantikvarieämbetets ledning, varefter borgen skottades fram och murarna konserverades. Flera fynd hittades under arbetena varav mycket från stridigheterna som drabbat borgen. Det rör sig om delar av kanoner, kulor och en brandskadad morion (en populär hjälmtyp bland dåtidens knektar som vi känner igen från conquistadorerna), men också föremål från det vardagliga livet som skor, byttor och till och med delar av ett stränginstrument. Man hittade till och med en liten myntskatt begraven i fångtornets botten.