Risk för gräsbrand i Blekinge länLäs mer på SMHI:s webbplats om aktuellt meddelande.

Lussabacken

Foto: Jan Andersson

På Lussabacken finns tre mäktiga gravhögar, drygt 3 000 år gamla. Platsen är legendomsusad och länge förlade man den olyckliga kärlekshistorien om Signe och Hagbard hit.

För drygt hundra år sedan grävdes det stora röset ”Signills bur” och senare års undersökningar har gett fler ledtrådar till platsens historia.

En legendomsusad plats

Det finns en sägen som handlar om en man som gick förbi Lussabacken och lade märke till en ovanligt stor mängd löv vid backen. Det framgår inte av historien varför, men antagligen såg löven lite ovanliga ut för mannen stoppade tre av dem i fickan. När han kom hem tog han upp dem och såg då att de förvandlats till tre penningar. Han skyndade sig tillbaka till Lussabacken, men när han återvände var löven borta.

Liknande sägner förekommer på flera andra platser. Vanligen hade nedgrävda skatter någon form av väktare som skyddade skatterna. Av någon anledning plockades skatterna fram då och då från sina gömslen, men genom trolldom tar de sig då utseendet av mer ordinära ting. Om man av någon anledning tar med sig dem hem eller anar oråd och slänger en bit järn över tingen, tar de sin riktiga form.

En annan historia talar om en piga som inte hade samma tur när hon passerade Lussabacken. Det bor nämligen troll i backen och dessa drog ner henne i marken. Trollen tvingade henne sedan att stjäla från gårdarna i trakten – de kunde nämligen inte stjäla direkt av kristna personer, utan var tvungen att använda pigan som mellanhand. En bit bort, ungefär 250 meter åt sydöst står ett träd, Hagbards ek. Där finns en berghäll, där det sägs att fotavtrycken från den kidnappade pigan förr gick att se i klippan.

Signills bur

Den mest kända sagan förknippad med Lussabacken är den olyckliga kärlekssagan mellan Signe och Hagbard. Sagan har gamla anor, redan på 800-talet berättades den vid Harald Hårfagres hov och när Saxo skrev ner den på 1200-talet spreds den ytterligare och sagan har återberättats gång på gång intill våra dagar.

Sagan var mycket populär och berättades över ett stort område. Så platsen för sagan har förlagts till många orter. Efter att ha återberättats så många gånger under så lång tid, så har förstås sagan ändrats i detaljerna. Huvudpersonerna är likväl Signe och Hagbard (med olika stavningar).

Hagbard hade stött på Signes bröder när han var ute på ett plundringståg. De möttes som fiender och stred med varandra, men kampen var jämn och de beslöt sig att sluta fred med varandra. Han välkomnades då hem till dem och det var där han fick syn på Signe och blev förälskad.

Signes far Sigar hade dock ingen modern kvinnosyn utan höll Signe mer eller mindre inlåst i ett torn tillsammans med sina jungfrur. Detta torn förlade man i folksägnen till att ha stått ovanpå den största av gravhögarna på Lussabacken och gravhögen fick namnet Signills bur (Signill är en av många namnformer på Signe, högen kallades också Signeborg eller Simlillebur längre tillbaka i tiden).

Hagbard klädde ut sig till en sköldjungfru, en kvinnlig krigare, och kunde på så sätt komma in i tornet utan att vakterna anade oråd. Signes tjänarinnor fattade misstanke, men Signe avfärdade dem och hon och Hagbard kunde äntligen falla i varandras armar. Signe och Hagbard svor trohet till varandra och om någon av dem dog skulle den andra följa efter.

Kärlekshistorien slutade när en av tjänarinnorna skvallrade och vid gripandet av Hagbard dog ett par av Signes bröder under striden som följde. För sitt samröre med Signe dömdes Hagbard till döden. I vad som inte kan tolkas som annat än ett utslag av grymhet från fadern skulle avrättningen ske via hängning i en ek inom synhåll från tornet. Eken som utpekats som eken där Hagbard hängdes står fortfarande kvar (ungefär 250 meter åt sydöst, på andra sidan landsvägen).

Hagbard ville testa Signes trohet och om hon skulle hålla sitt löfte. Så innan han skulle hängas bad han att man skulle hissa upp hans mantel, så han kunde få sig en bild av hur han skulle te sig som hängd. Hans bödlar såg inga skäl till att inte uppfylla hans sista önskan och hissade upp manteln. Signes tjänarinnor höll utkik över eken och när de såg manteln trodde de att det var Hagbard som mötte sitt öde. Signe frågade då tjänarinnorna om de ville följa henne vart hon gick, och när de jakande svarade på detta, tände de eld på tornet och omkom i lågorna. När Hagbard såg tornet stå i lågor, så kunde han nöjd möta sitt öde och förhoppningsvis möta sin älskade på andra sidan.

Vad som doldes inne i högen

Sommaren 1920 undersöktes Signills bur av T.J.Arne. Gravmonumentet var som så många andra högar och rösen plundrat sedan lång tid tillbaka. Inne i högen fanns ett stenröse med fotkedja och som täckts av ett tunt sandlager. Han kunde, trots plundringen och tidens tand, konstatera en begravning nära högens mitt i form av ett kolbemängt sandlager med några vitbrända ben tillsammans med en avbruten bronskniv.

Antagligen något senare hade ytterligare en person begravts en dryg halvmeter längre upp i högen. Av den döde fanns inte några rester kvar, men man hittade bottnen av en urna, ett nålfragment och en rakkniv med ett skaft i form av ett hästhuvud. Rakknivar är vanliga i mansgravar från bronsåldern, så sannolikt är den begravna en man.

Föremålen gör också att vi kan datera graven till period III i bronsåldern som infaller ca 1300-1100 f.Kr.

Bronsålderns stora högar och rösen som vanligen som här uppfördes under äldre bronsåldern, fortsatte oftast att återanvändas till begravningar under lång tid. Så även här där man under det inre rösets västra kant hittade resterna av en begravning från omkring år 800 e. Kr. i form av ett decimetertjockt brandlager med brända ben, nitar, spikar, en flintbit, en spiraltrådspärla och ornerade bronsfragment.

En del av ett större landskap

När man utförde arkeologiska undersökningar inför E22:ans nya sträckning strax väster om Lussabacken hittade man en skärvstenshög vid Lussabackens nordvästra fot. En skärvstenshög är ett röse av eldpåverkad sten. Skärvstenshögar är från bronsålder och återfinns både på boplatser och som här vid gravmiljöer.

Man har spekulerat i vad skärvstenshögarna egentligen använts till och troligen har det varierat. En del har använts för att lägga undan sten som använts vid matlagning i kokgropar och en del har använts i rituella sammanhang som vid offer och begravningar. Det är inte ovanligt att man hittar fynd inne i skärvstenshögarna. Det rör sig då ofta om keramik- eller flintbitar, brända ben av både människa och djur (obrända ben har säkert också varit vanliga, men dessa förmultnar mycket snabbare än brända ben och behöver ofta mer speciella bevaringsförhållanden för att finnas kvar så länge) och knackstenar och löpare. Det mesta återfinns ju på boplatserna, men kan också ha sitt upphov i begravningsritualer eller offer.

Skärvstenshögen vid Lussabacken ska nog snarast sättas in i ett rituellt sammanhang. Det finns ingen samtida känd boplats i närheten och så har vi det stora gravkomplexet en liten bit bort på Lussabacken.

När skärvstenshögen plockades bort så uppdagades också en ring av stenar med ett par halvcirklar med sten inne i högen. Skärvstenshögen kunde dateras till ca. 1400-1100 f.Kr. I närheten av skärvstenhögen fanns ett område med härdar från period V-VI (ca 900-500 f.Kr.) vilket kan tolkas som att man fortsatt med rituella aktiviteter under bronsålderns lopp.

Ett återupptäckt kulthus?

När Arne skriver om utgrävningen vid Signills bur beskriver han också en husgrund som ligger 55 meter från gravhögen. Denna husgrund var sedermera försvunnen och man trodde att den tagits bort. 2023 upptäcktes med hjälp av höjddata en ca 30 meter lång och 11-12 meter anläggning knappt 60 meter öster om Signills bur. Lämningen är skadad av en traktorväg, men troligen är det denna lämning som Arne avsåg.

Vid en del betydelsefulla gravfält från bronsåldern har det legat kulthus. Ett tiotal är kända från Blekinge. Lämningarna ser ut som en oval vall och liknar förhistoriska husgrunder som man kan hitta på framförallt Öland och Gotland. Vid utgrävningar av sådana här hus har man dock sett att de generellt inte har haft takbärande stolpar. Så egentligen är begreppet hus missvisande.

I vissa kulthus har man hittat begravningar, så det är ett av användningsområdena. I övrigt tänker man sig att något slags ritualer utförts i dem. För att säkert kunna säga att det rör sig om ett kulthus behövs det göras en undersökning, men av Lussabackens dignitet att döma, är det inte alls osannolikt.

Förutom kulthuset så nämns andra försvunna objekt nära Hagbards ek. Förutom den tidigare nämnda hällen med fotavtrycken ska där också ha legat en offerkälla. Så sent som 1916 uppges att det strax väster om Hagbards ek samt utmed landsvägen ska ha stått en rad med resta stenar på 8 till 10 meters avstånd från varandra. Den största hällen skulle ha varit närmare 2 meter hög och bred. De övriga något mindre.

Av dessa stenar finns nu inga spår kvar ovan mark, men sannolikt finns det en hel del under mark som återstår att upptäcka kring Lussabacken.

Aktuellt för detta besöksmål

Just nu har vi inga nyheter. Men håll utkik här efter kommande nyheter.

Föreskrifter

Allemansrätten – det här får du göra i naturen

I Sverige har vi allemansrätt, det innebär att du får utöva friluftsliv och röra dig fritt i naturen så länge du inte stör eller förstör.

Friluftsliv och allemansrätt
Träd och moln. Illustration

Fakta

Datering: 1300-1100 f.Kr. och återanvända fram till åtminstone sekelskiftet 800 e.Kr.

Socken och kommun: Ysane socken i Sölvesborgs kommun

Lämningstyp: Gravhögar

Skött yta: 14 207 m2

Markägare: Privat

Förvaltare: Länsstyrelsen Blekinge

Skyddsform: Fornlämning

Hitta hit

Det lättaste är att ta sig till Ysane kyrka. Där brukar det finnas gott om parkeringsplats. Gå ut från parkeringen till Lussabacksvägen. Efter 80 meter går en liten markväg till höger upp mot Lussabacken. Här är det skyltat. Följ markvägen i ungefär 350 meter så är du framme vid gravhögarna.

Vägbeskrivning i Google Maps Länk till annan webbplats.

Kontakt

Landshövding

Ulrica Messing

Besöksadress

Skeppsbrokajen 4

Postadress

371 86 Karlskrona

Organisationsnummer

202100-2320

Följ oss