Gamla fattighuset i Sölvesborg

Sölvesborgs första och enda fattighuset stod färdigt till sitt yttre 1821. Önskemålen om ett fattighus hade funnits i staden åtminstone sedan 1770-talet men ekonomiska medel hade saknats. Speciellt stort var behovet efter branden 1801. Då förstördes 44 hushåll och 208 personer stod utan hem - en tredjedel av stadens invånare.

När kung Karl XIV Johan passerade Sölvesborg 1819 blev han så varmt bemött att han skänkte 1000 riksdaler till staden. Konungen sa uttryckligen att pengarna skulle användas till ett hus åt de fattiga.

Fattighuset uppfördes av det slitstarkaste tänkbara material, gråsten. Det placerades utanför västra tullen, i sluttningen upp mot Möllebacken, där det länge inte hade andra grannar än en kvarn och en liten gård. 1839 genomgick fattighuset sina första reparationer som inte var speciellt vidlyftiga. Kostnaderna stannade vid 62 riksdaler.

1858 brandförsäkrades huset som då bestod av sex rum, två rum och en förstuga. Här bodde då ett trettiotal fattighjon och den största gruppen var änkor och änklingar tillsammans med sina barn så trångbodheten var ett faktum. Här fanns också föräldralösa barn, funktionsvarierade och ogifta äldre kvinnor. Ofta var de boende hantverkare som hade speciellt svårt att skaffa inkomster under senare delan av 1800-talet.

Huset var möblerat med de få saker hjonen hade tagit med sig. De vanligaste ägodelarna var en säng med tillhörande sängkläder, ett bord eller en stol och några kläder av lin. Kvinnorna ägde ofta något textilredskap som en spinnrock eller nystvinda. Många ägde också något som avslöjade att de en gång haft det bättre ställt. Det kunde vara en psalmbok, näsdukar eller kanske en spegel. Ägodelarna kom snabbt i fattigkassans ägo och blev en del av husets sparsamma inredning eftersom hjonen var tvungna att testamentera sitt lösöre dit.

Fattigdirektionen i staden bestämde om verksamheten och vilka som fick bo i huset. Direktionen bestod av stadens mest betydelsefulla och framstående män som turades om att regelbundet besöka fattighuset. Det fanns inte någon anställd personal utan fattighjonen fick hjälpa varandra. De som kunde hjälpa de sjukaste fick en liten ersättning av direktionen och därför var de flesta villiga att hjälpa till. Ibland kunde det hända att fattigdirektionen köpte kläder och möbler till hjonen.

Gamla fattighuset är mycket välbevarat och en viktig del av Sölvesborgs bebyggelsehistoria. Under perioden 1942–1982 var huset ett museum för Sölvesborg och Listers Fornminnesförenings samlingar. I dag används huset av kommunens familjeverksamhet och ger stöd till familjer, barn och ungdomar.

Fattighuset förklarades som byggnadsminne 1996.