Kolerakyrkogården i Bommarstorp

En liten bit från vägen inne bland träden ligger Bommarstorps kolerakyrkogård från 1834. En oval ring med stenar är lagd runt begravningsplatsen och längst in finns en rest sten med inskriptionen Fridlyst Grafstelle 1834. Här var tanken att alla i trakten som avled i den smittsamma koleran skulle begravas.

En fruktad sjukdom

Koleran var under 1800-talet en fruktad sjukdom. Den spreds genom smittat vatten och den som drabbades fick våldsamma diarréer. Ungefär hälften av de drabbade dog av uttorkning.

Koleran kom ursprungligen från Indien och spreds över världen i takt med handel och ökad kontakt mellan världsdelarna. Till Sverige kom den första gången 1834 och gjorde sedan ett hopp till 1850 sedan återkom den nästan varje år fram till 1874. Sammanlagt dog 37 000 människor i Sverige under de olika epidemierna.

Man var osäker på hur smittan spred sig, många läkare trodde att den färdades med dålig luft. Därför var man noga med att vädra och röka kläder samt förde noga anteckningar över vädret för att kunna förutsäga var och när den kunde tänkas slå till. Men man förstod också att kontakt mellan människor spred sjukdomen och avspärrningar sattes upp längs vägar och utanför städer för att kontrollera att inga sjuka passerade. Fartyg som anlände till städerna sattes i karantän.

Man upprättade särskilda kolerasjukhus och begravningsplatser för att ytterligare förhindra smittspridning. Kolerabakterierna smittade dock vanligen genom smutsigt vatten. Låg latrinerna för nära brunnar så att avloppsvatten trängde in var det illa. Detta skedde ofta i fattiga och trångbodda områden där saniteten var undermålig.

Blekingeborna slapp inte undan

Vågorna 1834 och 1850 klarade sig Blekinge undan, men 1853 blev landskapet hårdast drabbat i hela riket. I Karlskrona hade man dels vakthållning vid Vita krog för att ha kontroll över landsvägen och tre fartyg vaktade sjöfararna. Fartyg sattes i karantän vid Arpö och de kolerasjuka ombord togs om hand på eget sjukhus. Förutom de sjöfarande blev personal som skötte om dem själva drabbade. Första utbrottet i staden började i ett trångbott hus med hamnarbetare som smittats vid lastning.

Det första utbrottet i Blekinge skedde den 3 augusti i Karlskrona och det sista 15 november i Mjällby. Sammanlagt blev 2 237 personer sjuka och 1 223 avled i Blekinge. Just i Karlskrona blev 1 925 smittade varav 1 055 dog. De höga dödstalen innebar så klart många tragedier utöver de direkt drabbade. 120 kvinnor miste sina män (och därmed sin inkomst) och 303 barn förlorade ena föräldern och 148 båda sina föräldrar. Vid den här tiden levde 14 907 personer i Karlskrona. Det innebar att var sjunde person i staden smittades och var trettonde avled.

Ingen drabbad i Bommarstorp

Men hur gick det för de boende i Bommarstorp? Faktum är att ingen i Bommarstorp avled av kolera och inte någon i hela Jämshögs socken under någon av epidemierna. Enda undantaget är sex båtsmän:

Båtsmanskorpral Nils Gillberg från Gillaruna dog den 13/8. Begraven dagen efter. 58 år gammal.

Sven Kulle båtsman på nummer 3 i Jämshög. Död den 21/8. Begraven dagen efter. 52 år gammal.

Sven Språng båtsman på nummer 117 i Kåreboda. Död den 24/8. Begraven dagen efter. 28 år gammal.

Per Valman båtsman för Eggaremåla. Död den 27/8. Begraven två dagar efter. 42 år gammal.

Carl Udde båtsman för Boa nr 6. Död den 28/8. Begraven dagen efter. 53 år gammal.

Anders Kall Båtsmanskorpral nr 46 Boa. Död den 3/9. Begraven dagen efter.59 år gammal.

Ingen av dessa var dock hemma när de smittades utan alla var på tjänstgöring vid flottbasen i Karlskrona där de dog. Sannolikt begravdes de på någon av stadens tre kolerakyrkogårdar på Vämö, Saltö och Långö. Flottans personal bodde trångt och hela 506 smittades i flottan varav 313 avled.

Så kolerakyrkogården som anlades här 1834 behövde lyckligt nog aldrig användas. Men den är ett intressant minnesmärke på hur noga hela samhället förberedde sig och vidtog olika åtgärder för att förhindra och minska den hemska sjukdomen.