Aktuella vädervarningar i Blekinge länJust nu är det flera vädervarningar i länet. Läs mer om dem på SMHI:s webbplats.

Galgbacken i Pukavik

Foto: Siri Irskog

Varje härad hade vanligen sin egen galgbacke och längre tillbaka i tiden var dödsstraff den vanligaste strafformen för allvarligare brott. På den så kallade galgbacken i Pukavik låg Listers härads avrättningsplats.

I 1734 års lag var det hela 68 olika gärningar som kunde leda till dödsstraff. Några av dem är inte ens straffbara i dag, som trolldom och otrohet inom äktenskapet.

Under 1800-talets lopp blir det allt vanligare att man i stället för dödsstraff kunde få långvariga fängelsestraff och den sista avrättningen i landet ägde rum 1910.

Sedan 1921 kan inte längre dödsstraff utdelas under fredstid och sedan 1975 inte heller i krigstid.

Avrättningarna förr var offentliga. Dels ville man visa alla att rättvisa skipats, dels ville man avhålla potentiella kriminella från att begå grova brott. Avrättningarna lockade stora skaror människor och om man kunde få tag i blod från den avrättade ansågs detta ha kraftiga helande egenskaper som kunde bota en rad åkommor.

De avrättade, som så allvarligt brutit mot samhällets regler, fick inte begravas på kyrkogården utan deras kroppar begravdes på avrättningsplatsen.

Otäck historia bakom sista avrättningen

Den sista avrättningen på galgabacken i Pukavik är också den mest kända. Om det på 1600- och 1700-talet kunde utdelas dödsstraff för sådant som vi inte ens finner straffbart i dag, så var den dubbla avrättningen som ägde rum den 20 januari 1854 desto mer befogad.

Det hela hade sin upprinnelse tio år tidigare. Då hade den unga kvinnan Bengta Svensdotter tagit tjänst som piga på en bondgård i Farabol i Kyrkhult. Där kom hon att träffa den 28 år äldre Sven Olsson. Efter tre års bekantskap gifte de sig. Sven Olsson hade en egen gård, annars ansågs han inte precis vara något kap. Han var begiven på dryckenskap och led också av fallandesjuka (epilepsi). Bengtas släkt förstod att inget gott kunde komma ur detta och begärde att äktenskapet skulle upphävas. De fick dock inte igenom detta och Bengta och Sven fick två döttrar.

Svens alkoholism gjorde inte arbetet på gården något lättare och Bengta fick sköta mycket av arbetet på egen hand. När den före detta båtsmannen Håkan Jönsson Bollman dök upp på gården och fick tjänst som dräng dröjde det inte länge förrän tycke uppstod mellan Håkan och Bengta, som dessutom var jämnåriga.

Håkan och Bengta planerade att förgifta Sven med arsenik så att de tillsammans kunde ta över gården. De genomförde dådet, som var rätt lätt att utföra eftersom Sven som vanligt var utslagen av brännvinet. På grund av sin dåliga hälsa och långvariga missbruk anade ingen några misstankar.

Det tog dock inte slut där. Att ta livet av Sven var inte nog, utan paret kom även fram till att Bengtas båda döttrar måste dö för att hon och Håkan skulle kunna starta ett nytt liv på gården. De gav den yngsta flickan arsenik och hon avled under svåra plågor. Barnet kräktes under dödskampen och en av hundarna på gården kom åt det och slickade i sig. När hunden också dog kontaktade övrigt tjänstefolk på gården länsman, då de förstod att allt inte stod rätt till. Hela illdådet avslöjades och Svens kropp grävdes upp och obducerades.

Bengta erkände ganska omgående vad de gjort, medan Håkan framhöll sin oskuld fram till dagen innan avrättningen. De båda fördes i fångkärror från häktet och till galgbacken där de försågs med ögonbindlar.

Först halshöggs Bengta och sedan var det Håkans tur. Det räckte inte med tre hugg för att skilja huvudet från kroppen, så det sista fick skäras loss med kniv. Sedan dess sägs Håkan hemsöka galgbacken där hans klagorop fortfarande ska kunna höras. Själva avrättningen ska ha ägt rum bortom åsen där en minnessten står i dag.

Ett tvåtusen år gammalt gravfält upptäcks

Galgbacken har en äldre historia än som avrättningsplats, något som avslöjades 1937 vid en grustäkt på åsen. Rester av urnor med brända ben hittades och landsantikvarien Sigfrid Leander tillkallades. Han fann krukskärvorna efter två eller tre gravurnor och de brända benen efter de gravlagda. Krukorna var trasiga, men man hittades alla delar till en kruka så att den gick att pussla ihop. Krukan förvaras i dag på Historiska museet i Stockholm.

Man hittade också ett par flintbitar som en av de döda fått med sig samt en spetsig bronsnål där fortfarande en del av handtaget i trä fanns kvar. Man tror att nålen har varit en tatueringsnål. Ett djurben hittades också, som inte identifierats närmare. Det kan antingen röra sig om ett djur som följt den döde i graven, i så fall troligen en hund, eller mat som den döde skulle ha med sig på färden till dödsriket.

1981 grävde man fram resterna av ytterligare två gravurnor. När den första grävningen gjordes hade man inte tillgång till lika bra dateringsmetoder som vi har i dag, så gravläggningarna har bara daterats löst till bronsålder. Sådana här gravläggningar i urnor under mark och utan gravmarkering var vanliga under bronsålder och fram till och med äldre järnålder (ca 1700 f.Kr till år noll).

Aktuellt för detta besöksmål

Just nu har vi inga nyheter. Men håll utkik här efter kommande nyheter.

Föreskrifter

Allemansrätten – det här får du göra i naturen

I Sverige har vi allemansrätt, det innebär att du får utöva friluftsliv och röra dig fritt i naturen så länge du inte stör eller förstör.

Friluftsliv och allemansrätt
Träd och moln. Illustration

Fakta

Datering: Medeltid-1854 samt Bronsålder/äldre järnålder (ca 1700 f.Kr.- år 0)

Socken och kommun: Ysane socken i Sölvesborgs kommun

Lämningstyp: Avrättningsplats, gravfält, minnessten

Skött yta: 6042 kvadratmeter

Markägare: Privat

Förvaltare: Länsstyrelsen Blekinge och Sölvesborgs kommun

Skyddsform: Uppgift om fornlämning och Övrig kulturhistorisk lämning, Ysane 24:1-3

Hitta hit

Ta avfart mot Pukavik från E22:an vid trafikplats Mörrum västra. Strax efter avfarten svänger du vänster där det är skyltat mot Pukavik. Följ vägen i nästan fem kilometer.

I slutet av Pukavik ligger Alholmens camping med huvudbyggnad på vänster sida av vägen. Där tar du höger och följer vägen som går parallellt med landsvägen. Efter bara en liten bit ser du en stor parkeringsficka med bänkar och bord samt toalett. Detta är ett minne sedan E:22:an gick här för ett tiotal år sedan. Rastplatsen är dock fortfarande i drift.

Vid parkeringen finns en informationsskylt och åsen med gravfältet syns från parkeringen. Går du över åsen ser du också minnesstenen för avrättningsplatsen.

Vägbeskrivning i Google Maps Länk till annan webbplats.

Kontakt