Långasjönäs pappersbruk

I dag är Långasjönäs ett mycket populärt rekreationsområde där den spännande ruinen mäktigt tronar upp sig i den parkartade miljön. Lämningarna efter pappersbruket och den herrgårdsliknande gård som låg här är väl värda ett besök.

År 1762 omnämns pappersbruket för första gången. Det ägs då av köpmannen Oluf Berg från Karlshamn. Detta år arbetade tio personer i handpappersbruket. Ett århundrade senare, 1870, är arbetsstyrkan fortfarande densamma. Utöver dessa tio personer arbetade en del kvinnor med att sortera lump. Produktionen baserade sig just på linnelump och det man tillverkade var främst skriv-, tryck- och gråpapper.

Det eldfängda pappersbruket

Produktionen av skrivpapper visar att vattenkvaliteten vid denna del av Mieån var mycket god. Skrivpappret var den finaste papperssorten man framställde vid handpappersbruken och krävde riklig tillgång till rent vatten. Man har räknat med att det för ett kilo papper krävdes ca 1 000 liter vatten. 1831 tillverkades 800 ris skrivpapper vid Långasjönäs (ett ris är 480 ark papper, vilket motsvarade pappret till ca 20 böcker). Detta stod för 72 procent av det totala försäljningsvärdet av brukets produktion. År 1850 hade denna procentsats sjunkit till 34 procent.

Vattnet krävdes dels för att tvätta linnelumpen när den kom, dels för att driva de stampar som outtröttligt malde ned lumpen till en massa. Viken uppströms pappersbruket gjorde att sedimenten i vattnet kunde sjunka till botten, så att vattnet blev renare när det kom fram till bruket.

Det var också viktigt att pappersbruket inte låg nära verksamheter uppströms som kunde förorena vattnet. Etablerade verksamheter på platsen tillsammans med tillgången på rinnande rent vatten är den främsta förklaringen till att pappersbruket hamnade där det gjorde. Så krävdes det så klart också kapital till att få i gång verksamheten.

Att så pass många handpappersbruk anlades i Blekinge överhuvud hade också med att göra att landskapet var relativt välbefolkat, med odling av lin och tillgång till linnelump behövdes som råvara. Detta kunde det ibland vara svårt för bruken att få tag i då lokalbefolkningen själva hade nytta av sina trasor. Bruken anlitade därför särskilda lumpsamlare som färdades runt och införskaffade lump i byar och gårdar.

Närheten till Karlshamn gjorde att man hade nära till avyttringsplatsen för sina pappersvaror.

Produktionen var olycksbelagd och det sägs att det brann nio gånger under pappersbrukets tid. De tidiga byggnaderna var av trä, men 1857 byggde man upp pappersbruket i sten. Detta hjälpte dock inte och när det brann för sista gången 1919 flyttades tillverkningen i stället till Forså bruk utanför Kisa. När produktionen upphörde var handpappersbruket i Långasjönäs det sista i Blekinge. Sammanlagt har det funnits tolv handpappersbruk i Blekinge. Det är dock oklart om produktionen kom i gång i ett av dem.

Den övriga gården

Pappersbruket låg inte ensamt i Långasjönäs. Sedan länge låg det en gård på platsen. Denna gård hade flera andra verksamheter och det var också en av orsakerna till att pappersbruket anlades här.

På en karta från 1777 finns både såg, kvarn, brygghus, tobakslada, packhus, stärkelsefabrik och brygghus. Enligt brandförsäkringshandlingar från år 1827 fanns det 21 byggnader som tillhörde bruket. Det var huvudbyggnaden där ägaren med familj bodde, två ladugårdar, bränneri, tre fristående (jord)källare, två avträden, oxstall, två drängstugor, två vagnsparker varav en med mangelhus, svinhus, sågkvarn, mjölkvarn, lada och hus till sågskäraren, pappersbruket, boningshus till bruket, arbetarbostad och lumpmagasin med torkhus

Det har också legat en ståtlig trädgård på platsen, varav det fortfarande finns spår kvar.

Under 1900-talet köptes gården in av dåvarande Asarums kommun och byggnaderna revs eller förföll. Sedan 1990 är det ett naturreservat på platsen och området är ett populärt rekreationsområde för Karlshamnsborna med en camping i närheten.