Röset vid Stora Vambåsa

Alldeles intill landsvägen ligger en ganska oansenlig och delvis mossbeklädd stenhög - det är röset vid Stora Vambåsa du sett. Det är lätt att lägga märka till när du passerar förbi, men är inget läget lite udda? Ofta ligger ju bronsålderns rösen på höjder och blickar ut över landskapet. Nog borde man kunnat hitta ett mer majestätiskt läge än detta?

Förklaringen till varför röset vid Stora Vambåsa har den lite märkliga placeringen ligger troligen i att Förkärlaområdet, som detta röse ligger i, är ett av de fornminnestätaste i hela Blekinge. I en av landskapets minsta socknar ligger omkring tio procent av alla förhistoriska fornlämningar.

Om du går in i skogen bakom röset upptäcker du dessutom att det redan finns många andra rösen och stensättningar. En stensättning är en gravsättning med sten lagd över graven och stensättningar kan likna rösen, men är mer flacka och inte lika höga. Det finns inte färre än elva andra kända rösen och sju stensättningar på höjderna bakom röset vid Stora Vambåsa. Dessutom går det att se spår av ett äldre jordbruk i form av två till tre hundra år gamla odlingsrösen.

Rösen från äldre bronsålder

Just det här röset har aldrig undersökts arkeologiskt. Det finns dock flera andra gravrösen i Blekinge som har undersökts genom åren. Ofta dateras de till äldre bronsålder (ca 1700-1100 f.Kr.) och är resta över dåtidens mest betydande personer.

Rösena lades högt och synligt och skulle blicka ut över omgivningarna till tidens ände. I botten av röset lades den döda ofta i en kista av sten tillsammans med lite utrustning och färdkost som den döde behövde på andra sidan.

Under yngre bronsålder (1100-500 f.Kr.) blev det vanligare att de döda brändes och att ben och aska samlades ihop och begravdes i ett kärl eller ask. Man återkom då gärna till sägenomspunna förfäder och gravsatte ofta de dödas askar och urnor i de stora rösena. Det är en sed som höll i sig långt fram i tiden, i en del rösen finns gravar från långt fram i järnåldern.

Trolldom, jaktvärn och märkliga gropar

I nästan alla gamla gravrösen hittar man en eller flera gropar av olika storlek i toppen på röset. Många av dem har blivit plundrade genom åren. Otaliga är de berättelser som berättar om skattsökande i gamla rösen och hur rösenas väktare sökt skydda sina skatter genom olika trollsyner och spökerier.

Många rösen har också ommöblerats i toppen för att skapa bra jaktvärn. Innan det blev vanligt med jakttorn var rösena ett bra ställe att ligga och lurpassa med deras goda utsikt.

På sina ställen i Blekinge finns också en form av rösen som kallas för kraterrösen. Det är en medvetet gjord konstruktion med ett stort hål i röset. Anledningen är omdiskuterad. Förr trodde man att groparna kunde komma sig av att det funnits en träkonstruktion eller träkista inne i röset och att groparna uppstått när träet ruttnat och röset rasat in. Man har dock inte hittat belägg för detta vid undersökningar och det är en idé som man i dag mer eller mindre har övergett.

Kungalevet Vambåsa hade ett utsatt läge

Röset ligger på markerna till Stora Vambåsa. Vambåsa omnämns 1231 i kung Valdemars jordebok som ett så kallat Kungalev. Kungalev var kungliga gårdar som fungerade som förvaltningscentrum och fanns i varje härad. Här i Medelstad härad fanns kungalevet i Ronneby, inte så konstigt då Ronneby under medeltiden var Blekinges viktigaste stad. Dock fanns alltså även ett kungalev i Vambåsa. Anledningen tros vara det viktiga hamnläget i Hjortahammar.

Hamnen vid Hjortahammar har gamla anor. Det närliggande och stora gravfältet visar på dess betydelse redan under yngre järnålder. Under sen vikingatid och tidig medeltid lades också omfattande arbeten ner med att spärra av vattenvägarna in till Hjortahammar, med hjälp av rader av träpålar på sjöbottnen.

Pålarna kunde försinka eller förhindra fientliga fartyg som inte visste vart öppningarna i spärrarna fanns. Då gavs tid till befolkningen att sätta sig i säkerhet och organisera försvaret. Det finns fler pålspärrar i Blekinge än i andra svenska landskap och de anlades vid viktiga platser för att skydda dem.

Vid den här tiden härjade vendiska sjörövare längs Danmarks och södra Sveriges kuster. Kungamakten var svag och inbördes konflikter samt osämja mellan grannrikenas furstar bidrog också till Blekinges utsatta läge.

Örlogsbas vid Hjortahammar?

Kapell anlades ofta vid viktiga handelsplatser utmed Östersjöns kuster. Under medeltiden fanns ett kapell också vid Hjortahammar, som visar att området under 1500-talet och 1600-talet fortsatte att vara en viktig bondehamn. Man exporterade ved, timmer, enestakar, kött, hudar, boskap och saltad fisk. För import köptes vete och ärtor.

Efter att Blekinge blivit svenskt upphörde visserligen bondeseglationerna, men hamnen i Hjortahammar levde vidare som utlastningsplats för Johannishus gods. När man i det nyerövrade Blekinge sökte efter lämpliga platser att anlägga en örlogsbas tittade man även på Hjortahammar och anmärkte att det var bra att även stora skepp kunde ta sig nära land här. Men som vi vet blev det ju inte här örlogsbasen kom att byggas.

Efter erövringen av Blekinge var det många danska adelsmän som sålde av sina blekingska och skånska gods. För personer med starka finanser och företagaranda gavs då tillfälle att skapa stora gods. En som gjorde detta var landsdomaren Nils Skunckenberg som påbörjade det som skulle bli Johannishus stora godskomplex.

Kommande ägare fortsatta ett köpa och byta till sig gårdar och det blev Hans Wachtmeister som köpte till de sista Vambåsagårdarna år 1700. Gårdarna fortsatte att brukas med landbor fram till kring 1850 då man beslöt sig för att lägga ner alla gårdar och skapa en stor gård av dem – Vambåsa. Denna storgårdsdrift har sedan kommit att prägla det omgivande landskapet fram till i dag.