Hörby 6:2

Listerlandet skiljer sig geologiskt från resten av Blekinge. Förutom de så kallade restberg av granit som reser sig över slätten består berggrunden av kalksten som avsattes under kritaperioden, då Listerlandet var ett grunt skärgårdslandskap.

Hörby 6:2 är ett välbevarat exempel på det byggnadsskick som växte fram på Listerlandet efter enskiftet. Gården förklarades som byggnadsminne år 2003.

Geologi och jordbruk

Kalkavlagringarna på Listerlandet härstammar från samma period som kritbildningarna i Kristianstadsområdet. Den kalkrika jorden gav goda skördar redan på 1700-talet, då korn, råg, bovete och havre odlades. När potatisodlingen slog igenom under 1800-talet kunde även de sandrika markerna nyttjas, och potatisen blev sedermera en karaktärsgröda för regionen.

Gårdens historia och ägarled

I byn Hörby genomfördes storskiftet under 1790-talet. Gården Hörby No. 74 tilldelades då sex skiften, vilket var en stor förändring från de tidigare 123 tegarna. Vid enskiftet 1816 flyttade gården ut ur bykärnan. Markområdet som blev Hörby 6:2 ägdes ursprungligen av tre delägare, däribland Jöns Jonsson.

Tack vare jordbrukets utveckling efter skiftet kunde Jöns Jonssons svärson, Per Svensson, 1841 uppföra en representativ stengård på ägorna. Den tidigare gården låg cirka 150 meter längre söderut, vilket upptäcktes under 1900-talet när kullerstenar kom upp till ytan vid plöjning.

Gården har sedan dess gått i arv och sålts inom familjekretsar:

• 1850-talet: Nils Svensson och Karna Jönsdotter tar över.
• 1873: Knut Persson från Mjällby köper gården.
• 1941: Barnen Nils och Erika (tillsammans med make Axel Nilsson) tar över driften.
• 1957: Seth Nilsson övertar gården och bygger ett nytt bostadshus 1958.
• 1981: Sven-Axel Nilsson tar över.

Hösten 2002 påbörjades en varsam renovering av mangårdsbyggnaden för att återställa den som bostad. Arbetet har utförts med stor hänsyn till det ursprungliga utseendet och i samråd med antikvarisk expertis från länsstyrelsen.

Arkitektur och kulturvärden

Mangårdsbyggnaden är en massiv och monumental byggnad med vit puts, hög svart sockel av gråsten och symmetriskt placerade fönster. Det stora taket och den höga vindsvåningen (som tidigare användes för sädesförvaring) bidrar till husets karaktär.

Huset är byggt som ett salsplan, där rummen är placerade runt en central sal. Även om måtten inte är exakt symmetriska och vinklarna inte är helt räta, är det det övergripande helhetsintrycket som varit byggherrens fokus.

Både exteriör och interiör är mycket välbevarade. De senaste större förändringarna gjordes på 1930-talet och var begränsade. Särskilt värdefulla ur ett kulturhistoriskt perspektiv är de välbevarade väggmålningarna och snickerierna i den stora salen.