Porjus kraftstation

Porjus kraftverksstation.

Kraftstationen i Porjus, i folkmun även kallat Templet i ödemarken, anlades under ett dynamiskt skede i elektrifieringen av Sverige under 1900-talets början. Staten satsade stort på att utveckla industrin.

Vattenkraft från Sveriges många älvar sågs som bästa lösningen för att utvinna el. Vattnets rörelse fick turbinerna att rotera, vilket drev de generatorer som alstrade ström. Med förbättrad teknik kunde nu också elkraften färdas långa sträckor i ledningar. År 1910 beslutade riksdagen bygga ett vattenkraftverk i Stora Luleälven vid Porjusselets utlopp. Huvudskälet till kraftverksbygget var att säkra elektrifieringen av järnvägen för malmtransporterna mellan Kiruna och Narvik.

Om denna löftesrika tid vittnar Porjus kraftstation, en mäktig nationalromantisk tegelbyggnad med torn och gyllene krona. Byggnaden invigdes 1915 som det första stora kraftverket norr om polcirkeln. Den gigantiska maskinhallen, cirka 50 meter under byggnaden, blev en av världens första anläggningar under jord. Elproduktionen i Porjus blev inte landets högsta, men svårigheterna med att bygga kraftverket är oöverträffade.

Ett kraftprov i väglöst land

Inget tidigare kraftverksbygge medförde så många utmaningar som byggandet av Porjus kraftverk. Att bygga kraftverksstationen var en historisk bedrift som tog flera år. Dels låg den valda platsen vid Porjusälvens utlopp i väglöst land, dels krävde det nordliga klimatet andra metoder är de gängse.

Under vintern, när vattennivån var låg, tvingades arbetsfolket först bygga en stor damm för att höja fallnivån och jämna ut vattentillförseln. Schaktningsarbetet utförde de med muskelkraft och spadar. För att kunna gjuta i betong byggde de in arbetsområdet med stora skjul som de värmde upp med en ångpanna.

Till en början skedde alla transporter av livsmedel, byggmaterial och verktyg till fots. Byggarbetsplatsen i väglöst land låg 5 mil från Gällivare dit varorna fraktats med järnväg. Rallare från hela Sverige vandrade tungt lastade med bördor längs en led från Gällivare till Porjus. Som regel bar männen 50 kilo var under den dygnslånga vandringen. Deras extremt mödosamma arbete fick ett slut då en järnväg från Gällivare till Porjus var färdigbyggd 1911. Den första turbinen i kraftverket började snurra 1914.

Innan kraftstationen byggdes var Erik Abraham Olsson och hans familj de enda bofasta i Porjus. Nu byggde sig rallare och daglönare enkla timrade hus, ofta mot en utgrävd sluttning med jordgolv. För dem som arbetade med kraftverkets drift anlade staten bostäder som står kvar än idag. Meningen var att avveckla samhället när kraftverket var klart. Men med Första världskrigets utbrott 1914 blev elkraften en pålitlig och billig kraftkälla i osäkra tider. Efter kriget lockades flera industrier till Porjus, även för sitt läge nära gruvfälten. Den sista lades ned 1958. Porjus kraftverkssamhälle speglar idag centrala skeden i svensk historia.