Skötsel av betesmarker och slåtterängar

Ängs- och naturbetesmarker är några av våra allra artrikaste miljöer. Här samlas blommor, fjärilar, fåglar och bin, en biologisk mångfald som inte bara är vacker – den är livsviktig!

Biologisk mångfald - en överlevnadsfråga

Alla arter har rätt att existera för sin egen skull men den biologiska mångfalden är också viktig för vår överlevnad. Blomrika ängar och naturbetesmarker lockar pollinatörer som bin, humlor och fjärilar, som är livsviktiga för vår livsmedelsproduktion. Ett rikt och levande landskap gör oss bättre rustade för framtidens klimatförändringar men är också viktigt för dig och mig här och nu, eftersom öppna landskap och en varierad natur ger oss en rikare naturupplevelse. Visste du att ju mer artrik naturen är, desto vackrare upplever vi den?

Allt färre ängar och beteshagar

Ängar och naturbetesmarker är en viktig del av kulturlandskapet och en länk till vår historia och till äldre tider här i Skåne. Men de har blivit allt färre i vårt samhälle. Förr var det en självklarhet att djuren betade och att ängarna slogs, men idag växer många betesmarker igen eller har omvandlats till skogsplanteringar eller åkrar.

Vi vårdar äng och betesmark

Det är därför arbetet med att återskapa och bevara ängar och naturbetesmarker i skyddad natur är så viktigt. I våra naturreservat och nationalparker arbetar naturvårdarna året runt för att hålla landskapet öppet och varierat. På vintern lagar vi till exempel trasiga stängsel och sätter upp nya, och byter stättor mot självstängande grindar, så att beteshagarna ska bli mer tillgängliga för besökare. På sensommaren slåttrar vi, för att behålla artrikedomen på ängarna.

Betesdjuren – de sanna naturvårdarna

Men inget bete utan djur. De är de sanna naturvårdarna. När de trampar runt sprider de frön och frilägger jord där nya växter kan gro. En sidoeffekt av deras bete är att ingen växt tar överhanden, i stället kan många växter kan samsas på liten yta. De kan beta på steniga och svårtillgängliga platser, mark som vi inte annars kunnat använda. Men var kommer djuren ifrån? Vi samarbetar med en mängd olika djurhållare som förser våra beteshagar med djur som kor, tjurar, får och getter. Utan djurhållare inga betesdjur i naturreservaten och nationalparkerna.

Betesmarken är bästa barnkammaren för många olika djur. Här finns allt de behöver. Träd och buskar, tuvor och stenar ger skydd mot väder, vind och rovdjur. Och betesmarkens mångfald av gräs, örter och småkryp ger en varierad och näringsrik matsedel.

Törnskatan bygger sitt bo i en buske på någon meters höjd. Helst en taggig, som slån, ros eller hagtorn. Som det kan finnas gott om i betesmarker, eftersom de ratas av betesdjuren. Från buskens topp spanar fågeln efter byten; stora insekter som skalbaggar, humlor, bin och vårtbitare. Vid god jaktlycka spetsas bytena på buskens taggar, och sparas till sämre dagar. De bästa törnskatereviren har blommande växter av olika arter (attraherar pollinatörer), fläckar med bar jord (där insekter värmer upp sig under kall väderlek) samt omväxlande hög och låg grässvål.

Fältpiplärkan håller sig på marken. Gärna den sandiga betesmarken. Det är viktigt att det finns öppna sandytor i vegetationen, och det ordnar kornas tramp.

Helst äter fältpiplärkan insekter och spindlar som de springande snappar från marken, men de äter också gräsfrön. Boet placeras i grästuvor direkt på marken, och det är ganska vanligt att rovdjur hittar det.

Insekter och betesmark

Även många insekter har sitt liv i betesmarken. Solitärbin bor i blottad jord längs djurstigarna. Gräshumlan bygger sitt bo ovanför markytan. Det är litet, med bara några tiotal arbetare, som snabbt lagar det med avbitna grässtrån om det skulle råka gå sönder.

Många fjärilar älskar torra, varma, blommande betesmarker. Mindre blåvinge lägger sina ägg i getväppling, där larverna sedan äter av blommor och fruktämnen. Svartfläckig blåvinge föredrar backtimjan. En del blåvingefjärilar lurar myror att adoptera deras larver. En vanlig adoptivförälder-art är gul tuvmyra. Myrboet ser ut som en delvis gräsklädd tuva på betesmarken. Det är här fjärilslarven växer upp, förpuppas och sedan lämnar sitt myrsällskap som nybildad fjäril.

Betesdjuren är de sanna naturvårdarna. När de trampar runt sprider de frön och frilägger jord där nya växter kan gro. En sidoeffekt av deras bete är att ingen växt tar överhanden, i stället kan många växter samsas på en liten yta. De kan beta på steniga och svårtillgängliga platser, mark som vi inte annars kunnat använda. Vi samarbetar med en mängd olika djurhållare som förser beteshagarna i naturreservat och nationalparker med djur som kor och tjurar, hästar, får och getter.

Kor

Korna är våra ovärderliga medhjälpare i beteslandskapet! Deras bete är varierat och det tunga trampet från klövarna skapar ytor där frön kan gro och bla orkidéer trivas. I trampet och jord-/sandblottorna som djuren bökar fram blir det fina livsmiljöer för andra arter som vilda bin eller sandödlor. Dynglevande insekter trivs i komockorna.

Får och getter

Om betesmarkerna är under igenväxning och håller på att sluta sig kommer en fårbesättning till sin rätt. De är experter på att röja bort undan nya skott och björnbär. I blomrika/artrika marker ska man undvika får, då de äter blommor och knoppar allra först. Getter är också bra betesdjur att använda i otillgängliga och marker som växt igen.

Hästar

När hästar går i för små betesmarker trampar de sönder grässvålen och orsakar skador på trädens bark. Men i på stora ytor kan de vara utmärkta betesdjur. Hästarna är också tunga och skapar blottor i markskiktet. Dynglevande insekter trivs i hästarnas bajs.

I vissa naturområden finns fredade zoner, beträdandeförbud, för att värna känsliga växter och djur under hela eller delar av året. Ofta handlar det om att undvika att djurungar överges. Denna hänsyn bör man ta i all natur under våren, inte minst i ängs- och betesmarker. Även när det är tillåtet att vandra i betesmarken är det bra att följa markerade leder för att störa så lite som möjligt. Och att alltid ha hunden i kort koppel.

Under augusti-september slår vi 40 hektar ängsmarker manuellt, i ca 30 skånska naturområden! Vi gör det på sensommaren för att så många blommor som möjligt ska hinna frö av sig inför kommande års blomningar. I ängen hittar du rara blommor som gullviva, mandelblom…men också blåklocka, ängsvädd och orkidéer. Slåtter och efterbete krävs för att bevara detta artrika kulturarv.

Ängen – artrik men ovanlig

Ängen är en av våra allra artrikaste naturmiljöer, med uppemot 50 växtarter per kvadratmeter. Exempel på ängsblommor är gullviva, mandelblom, blåklocka och olika orkidéer. Blomrika ängar är dessutom ett paradis för pollinatörer. Att de olika växtarterna lockar till sig olika sorters insekter gör den än mer artrik. Ängsmetallvingen är beroende av ängssyra för att kunna lägga sina ägg, medan ängsblåvingen behöver klöverväxter som käringtand och getväppling. Sotnätfjärilen är än mer specifik och finns bara om också vändrotsväxter hittas i området. Mångfalden är med andra ord stor, men ängen är numera ett ovanligt inslag i landskapsbilden.

Ängen – sköts genom slåtter

Årligen slår länsstyrelsen ca 40 hektar ängsmark i ett 30-tal skånska naturreservat och annan skyddad natur. Gräset slås med lie eller maskin och en stor del av arbetet görs med hjälp av Skogsstyrelsens arbetslag. Det är inte betesdjuren som gör det stora jobbet här. Kor, får och hästar släpps först in sedan höet är bärgat. Slåttern sker som regel först i augusti, lagom till att ängens blommor har hunnit fröa av sig. Slåttern är den stora skillnaden mellan slåtteräng och naturbetesmark.

Ängen och naturbetesmarken har många likheter

Ängen är liksom naturbetesmarken resultatet av att många generationer bönder har använt dessa gräsmarken för att få foder till sina djur. Båda är rika på blomväxter och insekter, samtidigt som båda är fattiga på näring. Skillnaden är att det historiskt var betesmarken som gav djuren friskt sommargräs, medan ängens hö stillade hungern under vinterns installning. Även om många blommor återfinns i såväl äng som naturbetesmark hittar du bara de riktigt tugg- och trampkänsliga arterna i just ängsmarken som betades först på sensommaren.

Igenväxning och gödning hotar ängen

Både ängsväxterna och naturbetesväxterna är undanträngda i dagens gödslade landskap. Igenväxning med högt gräs, sly och buskar, samt trädplantering är andra hot. Ängsväxternas speciella anpassningar till slåtter gör dem än mer sårbara. Det är därför av stor betydelse att gammal ängsmark sköts med traditionell slåtter och att höet tas bort, samt att betesdjuren släpps in först sedan ängens blommor fröat av sig. Fortsatt överflöd av ljus och brist på närig är nyckeln till konkurrensen i de gamla gräsmarkerna. En konkurrens som nu visar sig i en stor mångfald av skyddsvärda arter.

Njut av blommorna på håll

Ängen står i full blom i juni-juli, då kan du njuta av dess blomning. Men ängens blommor är känsliga för tramp, så njut av dem på avstånd och gå med försiktighet. Man får som regel inte plocka blommor i naturreservat och nationalparker, flera favoriter är dessutom fridlysta i hela landet. Det är därför en bra regel att inte plocka blommor i ängar. Nu inför slåttern är de flesta blommor överblommade och det är extra viktigt att ingen går och trampar ned växtligheten som behöver stå upp för att kunna slås.

Här är några exempel på ängar som vi slår i månadsskiftet augusti-september. Slåttern är väderberoende och tidpunkten bestäms bara dagar innan. För mer exakt information kontakta ansvarig förvaltare på Länsstyrelsen Skåne.

• Ängen i Ravnarp Länk till annan webbplats. (Osby kommun), naturreservat. Förvaltare/kontakt: maria.sandell@lansstyrelsen.se
• Rävninge blomsteräng (Hässleholms kommun), biotopskyddsområde. Förvaltare/kontakt: susanna.isberg@lansstyrelsen.se
• Holma ängar (Höörs kommun), område med naturvårdsavtal. Förvaltare/kontakt: susanna.isberg@lansstyrelsen.se
• Äng i Kungsmarken Länk till annan webbplats. (Lunds kommun), naturreservat OBS! även golfbana. Förvaltare/kontakt: jorgen.nilsson@lansstyrelsen.se
• Äng i Stora Harrie mosse Länk till annan webbplats. (Kävlinge kommun), naturreservat. Förvaltare/kontakt: sebastian.ivarsson@lansstyrelsen.se
• Ängen i Sandhammaren Länk till annan webbplats. (Ystad kommun), naturreservat. Förvaltare/kontakt: magnus.jonsson@lansstyrelsen.se

Naturvårdsbränning - ett komplement till bete och slåtter

Tidigt på våren bränner vi av förvuxet och torrt gammalt gräs i skånska naturreservat. När betesdjuren inte hinner äta upp all växtlighet eller helt saknas, kan bränning vara ett komplement till bete och slåtter. Bränningen är kontrollerad och syftar till att vårsolens strålar ska nå ned till marken. Solljuset gör att blommornas frön gror och att ängen bjuder på en större blomsterprakt.

Ängens blommor älskar sol

Ängar och naturbetesmarker tillhör våra mest artrika naturtyper. Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol känner vi genom Evert Taube. Andra välbekanta blommor som hör hemma i våra ängar och naturbetesmarker är prästkrage, blåklocka, ängsvädd, smörbollar och orkidéer. Alla är de anpassade till magra, ogödslade förhållanden, och alla är de beroende av mycket solljus.

Bränning är ett komplement till slåtter och bete

Genom att ängen eller naturbetesmarken slåttras eller betas hålls marken öppen och solbelyst. Små plantor av träd och buskar äts upp och likt gräsklipparen håller betesdjuren gräs och örter på en låg höjd. Ibland hinner betesdjuren inte äta upp all växtlighet och ibland saknas betesdjuren helt. Då kan bränning vara ett alternativ till bete och slåtter. För ängsblommorna är huvudsaken att fröna kan myllas ned i jorden och att de får värme och ljus för att kunna gro.

Även fjärilar, humlor och skalbaggar (&människor) gynnas

Gräsmarker med mycket blommor bidrar dessutom till mer mat åt insekter. Många fjärilar, humlor och bin har sina favoritblommor när de letar efter nektar, liksom pollenletande skalbaggar. Blomsterängen är som en restaurang för många småkryp som likt blommorna gynnas av att ängen hålls ljus och öppen. En välskött och välbetad äng innehåller helt enkelt en större biologisk mångfald och är till på köpet trevligare att vandra i.

Länsstyrelsen gör kontrollerad naturvårdsbränning

Under mars bränner Länsstyrelsens entreprenörer och personal bort förvuxet och oätligt gammalt fjolårsgräs i ett 15-tal naturreservat i Skåne. Bränningen är alltid kontrollerad och Räddningstjänsten informerad. Brandgator anläggs för att elden inte ska sprida sig utanför det aktuella området. Dagarna då det är lagom torrt och lagom blåsigt för att bränna varierar år från år. Detta så kallade bränningsfönster avgör hur många reservat som hinns med innan fågelhäckningarna startar eller allmänt eldningsförbud införs.

Karta över aktuella eldningsförbud, Krisinformation Länk till annan webbplats.

Rikkärren är som vackrast i maj och skimrar då i rosa-lila nyanser av majvivor och majnycklar. I rikkärren finns en sällsam blandning av blommor, mossor och snäckor, tack vare det kalkrika grundvattnet som sipprar fram. Men samtidigt som rikkärren är några av våra artrikaste miljöer blir de också allt mer sällsynta i landskapet. Hoten är många, men en av de viktigaste orsakerna till minskningen är att de växer igen när slåtter och bete upphör. Om du besöker ett rikkärr så tänk på att marken är blöt och att blommorna är känsliga för tramp. Orkidéer och majvivor är fridlysta och mår bäst av att betraktas på håll.

Våtmarker med lite näring men mycket kalk

Rikkärren är kalkrika våtmarker som samtidigt är fattiga på andra näringsämnen. Kalken kommer hit genom att kalkrikt grundvatten tränger upp genom marken. Den speciella miljön skapar förutsättningar för en unik mångfald av växter och djur. De mest exklusiva rikkärren är extremrikkärren. I Skåne brukar vi kalla dessa för kalkkärr.

Sällsynt artrik miljö

Kalken har tillsammans med bete och slåtter lett fram till rikkärrens blomsterprakt, med många sällsynta och fridlysta arter. Här kan du se blommor som majviva, slåtterblomma, gräsull, tätört, småvänderot samt orkidéerna ängsnycklar, majnycklar och kärrknipprot. I rikkärren trivs också många djur. Sotnätfjäril är en av många fjärilar som lockas av den speciella floran medan snäckorna främst lockas av tillgången på kalk. Kalken är en viktig bas i husbygget för rara arter som kalkgrynsnäckan. I kärren lever också många ovanliga mossor, en av dem är späd skorpionmossa.

Igenväxning - största hotet mot rikkärren

Rikkärren som traditionellt har använts för bete och slåtter är på stark tillbakagång. Att arealen kraftigt minskat beror bland annat på utdikning, uppodling och övergödning. Men det största hotet är igenväxning sedan bete och slåtter upphört. När det inte längre finns betesdjur börjar rikkärren att växa igen med högvuxna örter och vass. Där igenväxningen gått längre bildar videbuskar, alar och björkar ogenomträngliga snår. I Skåne finns bara små rester av rikkärr kvar. Flera av rikkärrens arter har därför blivit sällsynta. Bete och slåtter behövs för att rikkärren och dess invånare ska finnas kvar i framtiden.

Åtgärdsprogram – en hjälp i bevarandearbetet

Naturvårdsverket har tagit fram ett Åtgärdsprogram för att bevara landets rikkärr och de speciella växt- och djurarter som är knutna till dessa. Länsstyrelsen arbetar med restaurerings- och skötselåtgärder, så att rikkärren kan bevaras.

Åtgärdsprogram för Rikkärr, naturvardsverket.se Länk till annan webbplats.

Blött och färgglatt från vår till höst

Rikkärren bjuder på färgprakt från försommar till höst. I början av sommaren (maj-juni) har rikkärren ett rosa skimmer av majvivor, majnycklar och ängsnycklar. Under högsommaren (juli) är det vitt av gräsull och kärrknipprot och i slutet av sommaren kan du se slåtterblomma. De speciella mossorna ger dessutom kärret en rödbrun ton.

Njut av blommorna på håll

Glöm inte stövlarna om du besöker ett rikkärr. Genom att betrakta skönheten på lite avstånd undviker du att trampa sönder de hänsynskrävande arterna. Enligt allemansrätten får du plocka vilt växande blommor som inte är fridlysta, men just i rikkärren är många det. Alla orkidéer, alla vivor och tätört är som exempel fridlysta. Tänk även på att det inte är tillåtet att plocka blommor i många av våra naturreservat och nationalparker.

Här finns några av Skånes rikkärr

Några exempel på rikkärr:

• Örups kalkrikkärr i naturreservat Örups almskog, kärr och ängar Länk till annan webbplats.
• Vitabäckshällorna Länk till annan webbplats.
• Sularpskärret Länk till annan webbplats.
• Åraslövs mosse Länk till annan webbplats.

För dig som vill läsa mer finns rapporten Skånes rikkärr Länk till annan webbplats.

Sandmarker - bete med fläckar av sand

Bete och bränning har gynnat stor sandlilja i Östra Skånes sandmarker. Idag möts du av ett hav av stor sandlilja i till exempel Drakamöllans naturreservat. För 18 år sedan fanns här bara några enstaka blommor, delvis gömda i högvuxen ljung. På den tiden betades inte marken.

Flera år med naturvårdsbränningar av förvuxen ljung och betande hästar har gynnat denna rara sandmarksväxt. Länsstyrelsens reservatsförvaltare arbetar kontinuerligt tillsammans med djurhållare och Skogsstyrelsens arbetslag med att hålla i gång betesmarkerna i våra över 300 statligt förvaltade naturreservat och nationalparker.

Arbetet rör allt ifrån vårens naturvårdsbränningar och stängselarbeten till sensommarens slåtter, men vi röjer också sly och buskar, skapar sandblottor och jobbar med artbevarande, samtidigt som vi underhåller stängselgenomgångar och vandringsleder.

Stor sandlilja är en art som är knuten till sandstäpp, landets ovanligaste naturtyp.

Åtgärdsprogram för sandstäpp, Naturvårdsverket Länk till annan webbplats.

Enefälader – blommande juveler

Fälad är ett skånskt ord för det gamla bondesamhällets gemensamma, ofta öppna och vidsträckta betesmarker (utmarker). Enefälad blev det när betesmarken pryddes av enbuskar.

Likt ljungheden är enefäladen ofta utarmad på näring eftersom den aldrig gödslats. Samtidigt som den är rik på blomväxter och insekter. Blommor som trivs bland fäladens enar och stenar är … kattfot, backsippa, blåsuga, blåklocka, brudbröd, backtimjan, jungfrulin och gulmåra. Till de pollen- och nektarstinna blommorna söker sig sedan allt ifrån bin och humlor till fjärilar och skalbaggar. Flera enefälader är därför skyddade som naturreservat.

Viktiga skötselåtgärder för länsstyrelsen och våra samarbetspartners är att se till att områdena har bra stängsel och att det finns tillräckligt med betesdjur för att växtligheten ska vara nedbetad i slutet av säsongen. Annars får de ljuskrävande blommornas frön svårt att gro kommande år. Ett annat viktigt arbete är att röja enbuskar där de står för tätt, även dessa vill ha ljus och rymd omkring sig.

Fina enefälader att besöka i skånska naturreservat är:

• Anderstorps eneskog
• Munkarps fälad
• Skoghusets enefälad
• Åvarps fälad
• Risen

Ljungheden – en försvinnande liten pärla

Ljunghedar har funnits i åtminstone 3000 år och de har haft stor utbredning i de vidsträckta betesmarkerna (utmarkerna) i sydvästra Sverige. Under 1800- och 1900-talen försvann 99,5 procent av arealen genom igenplantering med barrskog, uppodling och spontan igenväxning.

Samtidigt är ljungheden hem för ett stort antal växter, djur och svampar. Den snabba förlusten av ljunghedar de senaste 150 åren har därför lett till att många av dess invånare också har försvunnit och de som finns kvar har blivit alltmer sällsynta. Idag uppskattas att 77 ovanliga, så kallade rödlistade arter är knutna till just ljungheden och att ytterliga 159 rödlistade arter gärna lever här.

Flera ljunghedar är därför skyddade som naturreservat. Viktiga skötselåtgärder för länsstyrelsen är att se till att områdena har bra stängsel, att det finns betesdjur och kontinuerlig naturvårdsbränning av vedartad ljung. Där igenväxningen gått för långt kan det även bli aktuellt med röjning av sly, buskar och trädborttagning.

Fina ljunghedar att besöka i skånska naturreservat:

• Lya ljunghed med omgivningar
• Boarps hed
• Drakamöllan
• Skanörs ljung