Runstenar
Runstenarna utgör viktiga dokument när vi tolkar det äldsta vägnätet. Det finns olika kategorier av runstenar. Dels de som berättar om anhöriga som dött i främmande land och därför inte kunnat begravas på gårdens gravfält, dels de som är resta till minne av den som lät bygga en bro eller en väg.
De flesta stenarna restes i områden som var tätbefolkade och där ett visst välstånd rådde. Runstenarna placerades på platser där de kunde läsas av så många människor som möjligt och budskapet på stenen fick på så sätt stor spridning. Stenarna restes ofta vid vägar, vadställen eller broar, men även på gravfält. Runstenarna uppfördes oftast av och för män. Vissa runstenar står som gränsmarkeringar och markerar gränsen mellan härader, socknar eller byar, stenen står då vid en väg som passerar den aktuella gränsen.
Runstenar uppfördes framför allt under 900- och 1000 - talen i Skånes västra och södra delar. Den äldsta runstenen i Skåne anses dock vara Färlövstenen, Kristianstad, som med sin ålderdomliga form på runorna daterats till 700- eller 800 - tal. Texten på Färlövstenen har inte kunnat tolkas. Uppförandet av runstenar sammanfaller till stor del med den kristna missionen och på många stenar syns ett kristet kors inristat, och vissa texter kan även avslutas med en bön. Runstenarnas texter är generellt kortfattade och formaliserade. De berättar om livet under vikingatiden, om väg- och brobyggen och om anläggandet av tingsplatser. Stenarna kan även berätta om resor i fjärran länder. Inskrifterna kan också ge oss en bild av vikingatida namnskick. Namn som Torsten, Björn och Ingrid lever kvar än idag medan Orm, Visvärd och Grimulf är mindre vanliga namn.
Ofta återfinns runstenar i närheten av kyrkor. Förmodligen har då runstenen ursprungligen stått på en tingsplats eller annan gemensam samlingsplats, som kanske fanns på platsen redan innan kyrkan byggdes. Ibland kan runstenar påträffas som tröskelstenar i kyrkor eller inmurade i kyrkoväggar som de tre runstenarna i Hällestads kyrka, Lund, som är inmurade i kyrkans östra vägg. Att kyrkan tog runstenarna i anspråk var ett mycket konkret sätt att manifestera den kristna trons genombrott.
Det finns även sentida runstenar som till exempel Hasselbrostenen i Rönneholm, som restes på 1800-talet. I nationalromantikens anda ville man återuppta vikingatidens formspråk och här står att läsa i drakslingan: ” Sten må till minne tala om den som odlat dessa fält från vilka och än mer från vänner döden för tidigt ryckte. J.E. Lindekvist”.
Lästips:
Fornminnen i Skåne. En vägvisare. Christer Classon & Anders Dunér. Trelleborg. 2001.
Kulturminnen och kulturmiljövård. Red. Klas-Göran Selinge. 1994.