Gästgivaregårdar

Magnus Ladulås stadgade år 1279 att bönderna skulle turas om att ansvara för mat och logi för de rundresande. Under 1600-talet växte en stark nationalstat fram vilken krävde mycket resande för kronans folk. För att göra detta möjligt behövdes ett mer strukturerat vägväsende, med förbättrade vägar, avståndsmarkeringar i form av milstenar (se vidare under Milstolpar), organiserat skjutsväsende samt gårdar där de resande kunde äta och vila upp sig.

Enligt 1649 års gästgivareordning avskaffades den fria gästningen för rundresande personer i kronans tjänst i Sverige och bönderna tvingades inte längre att inhysa dem i sina hem. Bönderna var dock förpliktigade att ingå i ett skjutslag som fick rycka in när gästgivareskjutsen resurser inte räckte till. Denna skjutsskyldighet upphörde inte helt förrän med 1911 års skjutsstadga. Skjutstrafiken var ämnad för människor som hade råd att betala för att bli skjutsade från en bestämd plats till en annan med häst och vagn. Gästgiverier uppfördes runt om i landskapet som skjutsstationer med lämpliga avstånd för att trötta hästar skulle kunna bytas ut och rundresande skulle kunna äta och vila sig. Enligt lag skulle det inte vara mer än två mil mellan varje gästgiveri. Vid gästgivaregårdarna sattes det upp stentavlor med namnen på de närmast omkringliggande gästgivaregårdarna samt avstånden dit.

Vid sidan om gästgiverierna fanns även skjutsstationer. Vid dessa kunde man byta ut hästarna men någon matservering fanns inte. Även i städerna fanns gästgiverier men där skildes gästgiveriet från skjutshållet. Efter freden i Roskilde 1658 var en av de första åtgärderna från de svenska myndigheterna införandet av gästgivareordningen i Skåne. Detta för att ett utbyggt vägnät med fungerande gästgiverier skulle underlätta försvenskningen och en militär kontroll.

Gästgivaren var befriad från skatt men fick ingen lön för sitt arbete. För att trygga en inkomst fick gästgiveriet i gengäld monopol på alkoholutskänkning inom en radie av två mil. Gästgivaren fick stå för underhållet av gården samt all inredning medan byggnaden fick bekostas av häradsinvånarna i proportion till hemmantalet. Ibland var gästgivaregården inte byggd för sitt ändamål utan det var en ”vanlig” bondgård som kompletterades med extra stallängor etcetera.

Gästgivaregårdarna fungerade ofta som byns centrum. De uppfördes ofta i närheten av tingshus, och om tingshus saknades kunde ting hållas i gästgiveriet. Häkten och arrestlokaler kunde också finnas i gästgivaregården. Under 1600-talets slut kom det krav på att varje härad skulle ha ett särskilt tingshus, men detta fastställdes först på 1730-talet. På 1700-talet gjordes även försök att samordna alla gästgiverierna och deras skjutstrafik med postväsendet, något som hade inletts under 1600-talet.

Under andra hälften av 1800-talet skedde en nedgång inom gästgiveriskjutsen. Detta mycket på grund av järnvägens tillkomst. År 1933 upphörde gästgiveriorganisationen och de gästgiverier som är i drift än i dag har en varierande inriktning på verksamheten och fungerar bland annat som restauranger, värdshus eller hotell. Från 1950-talet fick vissa gästgiverier ett uppsving i och med privatbilismen frammarsch.