Broar
Broar i någon form har alltid varit nödvändiga för att människor ska kunna förflytta sig över vattendrag och andra hinder i terrängen. Utvecklingen har gått från enkla övergångar i form av en stock över en bäck till dagens broar som ofta är omfattande byggnadsverk och som nu också förbinder Sverige med kontinenten (se vidare under Öresundsförbindelsen).
Under medeltiden utvecklades vägnätet, vilket medförde att även brobyggandet ökade i omfattning. De första stenbroarna byggdes i slutet av 1500-talet. Innan dess bestod broarna till största del av grovt timmer. Två tidiga brotyper var kavelbron, som bestod av stockar, samt bulbroar som var uppbyggda av plank. År 1752 kom en kunglig förordning om att alla allmänna broar i Skåne, Småland och Östergötland skulle uppföras i sten, dels för att man skulle spara på skogen, dels för att de skulle vara mer hållbara. Men eftersom stenbroar var kostsamma så fortsatte man trots förbud att uppföra träbroar. Stenbroarna byggdes företrädesvis i kallmur med rundbågiga valv som bar upp konstruktionen. Fogade stenbroar började byggas först under 1800-talet. Träbroar liksom stenbroar krävde ständigt underhåll och det var de boende inom varje härad som fick se till så att broarna i sin närhet underhölls. Vid broarna kunde de passerande krävas på brokorn, en avgift i form av korn.
Under den tidiga industrialismen kom influenser från England där det hade börjat byggas broar i järn och betong. Sveriges första betongbro byggdes 1874 över Skräbeån vid Bromölla. Bron är nu riven och den äldsta kvarvarande finns vid Jordberga och uppfördes 1887. Även broar av stålbalkar i fackverkskonstruktion började byggas under 1800-talet. Exempel på denna typ av bro finns i Vegeholm och Sjögård.
Skåne som har ett tätt vägnät har även ett stort antal broar, trots de fåtaliga vattendragen. Ängelholms bro byggdes så tidigt som 1617 i stenkonstruktion. Efter att det visats att denna inte höll togs stenvalven ned och ersattes av timmer, stödpelare i sten bibehölls dock. Långebro, vid Kristianstad, byggdes på 1600-talet för att förbinda vägsträckan mellan Helsingborg och Christianopel över Helgeå. Bron blev, vid uppförandet, en av landets längsta broar med en längd på 450 meter och byggdes helt i timmer. Den västra bron vid Övedskloster är den äldsta idag trafikerade bron längs det allmänna vägnätet i Skåne. En annan intressant bro är stenvalvsbron i Torsebro. Det är en bro i fyra spann från 1830 över Helge å. Under renoveringsarbeten på 1930-talet använde man sig av sprutbetong, vilket gjorde att brons ursprungliga stenytor gömdes. År 1992 togs sprutbetongen bort och bron återskapades till ursprungligt utseende. Även brons räcke återskapades.
Många äldre broar har rivits eller genomgått stora förändringar. Den intensifierade trafiken och nya krav på säkerhet har medfört att äldre broar inte håller måttet. I Vägverkets rapport ”Skånska broar” har broarna längs det statliga vägnätet inventerats. Inventeringen resulterade i att 121 broar klassificerades som kulturhistoriskt intressanta och delades därefter in i en tregradig skala. Klass 1+ är broar med omistliga kulturhistoriska värden, klass 1 är broar med höga kulturhistoriska värden och klass 2 är slutligen de broar med kulturhistoriska värden.
Lästips:
- ”Skånska broar. Kulturhistoriskt värdefulla broar längs det statliga vägnätet”, Jimmy Juhlin red., Vägverket, Kristiansstad 1998
- ”Broarna i Malmöhus län. En inventering 1976-77”, Rapport 1977:4, Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, 1977