Gravar och kommunikationsleder
Kommunikationsleder har i alla tider varit viktiga för att kunna röra sig i landskapet. Vattenvägar, vadställen, stigar, risvägar och den stenlagda vägen har alla fungerat som kommunikationsleder för människor.
Vägen har dock inte alltid haft endast en praktisk funktion utan kan även ha haft en symbolisk/rituell innebörd. Redan från senneolitikum, cirka 2300- 1800 f.Kr., finns belägg för att gravar anlagts vid kommunikationsleder. I Kristineberg, sydost om Malmö, påträffades lämningar efter en förhistorisk väg som troligen redan var etablerad när de intilliggande gravarna anlades. Det tycks alltså som om gravarna medvetet anlades vid vägsträckningen. Denna tradition lever sedan vidare under den äldre bronsålderns gravhögar till brandgravfälten under yngre bronsålder och äldre järnålder (cirka 1100 f.Kr. – 550 e.Kr.) Gemensamt för dessa gravformer är att de är väl synliga ovan mark och lätt kan uppfattas i landskapet. Tydligast blir relationen mellan den äldre bronsålderns monumentala gravhögar och det historiska vägnätet. Detta visar också att många av dagens moderna vägar har en mycket lång kontinuitet ner i förhistorien. Att synliggöra gravarna från vägen kan ha fungerat som en ständig kontakt med de döda och förfäderna. Gravarna kan ha manifesterat en släkts närvaro genom generationer och kan så vara tydlig för resande och förbipasserande. Att resa genom gravarnas landskap längs vägar kan ha fungerat som en del av en ritual där tyngdpunkten inte låg på en enskild plats utan på själva färden mellan gravar. På bronsålderns hällristningar syns bland annat vagnar, hästar och skepp som kan förknippas med rörelse och resande samtidigt som de ofta sätts i ett rituellt sammanhang.
Vägen behövde kanske inte alltid binda samman några större områden utan kan ha varit vägen eller stigen mellan boplats och gravfält. Platser som utgör brytpunkter i landskapet såsom där vatten möter land, administrativa gränser som till exempel skärningspunkten för flera härader eller där vägar möts vid vägskäl kan ha haft en särskild betydelse. Dessa platser kan ha fungerat som offerplatser, kultplatser eller platser för gravar.
Lästips:
Vägen som rituell arena. Elisabeth Rudebeck. I:Vägar till Midgård. Plats och praxis- studier av nordisk förkristen ritual. Red. Kristina Jennbert, Anders Andrén och Catharina Raudvere. 2002.
Kristineberg- en gravplats under 4 500 år. Elisabeth Rudebeck och Chatarina Ödman. 2000.
Kan gravar spegla vägars ålder och betydelse? Ett exempel från Söderslätt i Skåne. Bengt- Åke Samuelsson. Uppåkra centrum i analys och rapport. Red. Lars Larsson. Lund. 2001.
En väg och en bygd i gammal tid. Sköld, P.E. Ale 1963:2. Lund.