Illustration, helikopter som kalkar

Kalkning av försurade vatten

Länsstyrelsen planerar och följer upp länets kalkning av försurade vatten, och rapporterar spridda kalkmängder till den nationella kalkdatabasen. Vi beviljar även stadsbidrag till kalkning.

Länsstyrelsen planerar och följer upp kalkningsverksamheten i länet. Kalkningen baseras på regionala åtgärdsplaner som tagits fram utifrån Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer.

Vi beviljar även statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. Bidragen lämnas huvudsakligen till kommuner som ansvarar för kalkningens genomförande.

Hos Havs- och vattenmyndigheten finns mer information och vägledning om försurning och kalkning.

Vägledning för kalkning av sjöar och vattendrag på Havs- och vattenmyndighets webbplats.länk till annan webbplats

Bidrag för kalkning av vatten

Länsstyrelserna beviljar statsbidrag som vanligen uppgår till 85 eller 100 procent av kostnaden för kalkning.

Mer information om bidraget finns på Havs- och vattenmyndighetens webbplats.

Vägledning för kalkning av sjöar och vattendrag på Havs- och vattenmyndighetens webbplatslänk till annan webbplats

Kalkningens mål och metoder

Som grund för planeringen har länsstyrelserna i samarbete med kommunerna upprättat länsvisa åtgärdsplaner där bland annat kalkningsobjekt, kalkmängder och provtagningsprogram beskrivs.

För all kalkspridning finns utpekade motiv, vilka utgörs av de natur- och nyttjandevärden som hotas av försurningen. Lax, öring, mört, flodkräfta, flodpärlmussla och fritidsfiske utgör de viktigaste. Nära hälften av de svenska bestånden av flodpärlmussla förekommer i kalkade vattendrag.

Kalkningens vattenkemiska målsättning är att det naturliga djurlivet inte ska påverkas negativt av försurning. Därför baseras målen på olika arters känslighet för låga pH-värden. I vattendrag med lax eller flodkräfta ska exempelvis pH inte vara lägre än 6,0. Det finns även gränsvärden för att undvika alltför mycket kalkning, så kallad överkalkning.

Kalkning sker i sjöar, på våtmarker eller direkt i vattendrag med kalkdoserare. Kalkning på våtmarker är ett effektivt sätt att höja pH i sjöar och vattendrag, men innebär samtidigt en negativ påverkan på myrarnas vegetation. Kalkdoseraren består av en silo samt utrustning som kontinuerligt matar ut kalk. Mängden utdoserad kalk styrs automatiskt via kontinuerlig registrering av vattenflödet.

Kalkningens effekter övervakas via provtagning av vattenkemi samt en rad olika biologiska undersökningar. Elfiske i vattendrag och nätfiske i sjöar utgör viktiga delar av uppföljningen. Bottendjur är bra indikatorer på pH och ingår ofta i uppföljningen.

I Örebro län kalkas cirka 300 sjöar per år med totalt drygt 3 000 ton naturligt kalkstens­mjöl. Kalkning används för att tillfälligt motverka försurning i mark och vatten och är i de flesta fall effektivt. Därmed förhindras att förorening av vattnen och att känsliga vatten­levande växter och djur slås ut.

Orsak till försurningen

Den dominerande orsaken till försurning av mark och vatten är nedfall av luft­föroreningar, men även bieffekter av skogsbruk har inverkan.

Kalkningen finansieras främst statligt

Kalkningen finansieras till största delen med statsbidrag, generellt med 85 procent, som beviljas av Länsstyrelsen. Huvudman för kalkningen är ofta en av våra kommuner. Storleken av länets årliga tilldelning av medel till kalkning av sjöar och vattendrag bestäms av regeringen via Havs- och vattenmyndigheten.

Så sätts mål för kalkningen

I länets åtgärdsplan ingår varje kalk­ningsobjekt, till exempel sjö, vattendrag, i ett åtgärdsområde som i sin tur innehåller ett eller flera målområden i form av en sjö eller vattendragssträcka. Varje målområde har sina egna vattenkemiska och biologiska mål.

Uppföljning

Kalkningens effekter följs upp varje år genom vattenprover och biologiska undersök­ningar.
 

Sjökalkning med helikopter. Foto: Pelle Grahn

Sjökalkning med helikopter. Foto: Pelle Grahn.

Behovet av kalk minskar
I Örebro län har kalkning pågått sedan slutet av 1970-talet. Behovet av kalkning har sedan dess minskat eftersom det visar sig att försurningen minskar och vattenkvalitén har förbättrats. I slutet på 1990-talet låg kalkförbrukningen på drygt 4 000 ton per år. Sedan år 2010 sprids drygt 3 000 ton per år, vilket är cirka 25 procent mindre än före år 2010.

Karta över försurningshotade områden och åtgärdsområden för sjökalkning i Örebro länPDF

Det vattenkemiska målet är att pH-värdet aldrig ska understiga:

  • 6,2 i vattendrag med flodpärlmussla.
  • 6,0 i vatten med mört och flodkräfta.
  • 5,6 i övriga vatten, till exempel med öring. abborre, gädda
    med flera.

Kalkningen ska utformas så att pH-målet inte underskrids och samtidigt ska överkalk­ning undvikas. Det är viktigt att inte kalka för mycket eftersom det ger onaturligt höga pH-värden.

De biologiska målen kan formuleras som indikatorer på god vattenkvalitet eller vara kopplade till specifika arter som utgör motiv för kalkningen. Detta kan vara att sjön eller vattendraget ska hysa vissa försurningskänsliga bottendjur och fiskar, som exempelvis öringyngel och flodpärlmussla (mindre än 50 mm) i vattendrag och mört (mindre än 10 cm) i sjöar.

Ansvariga för uppföljningen

Länsstyrelsen ansvarar tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten för uppföljningen av effekterna av kalkningen i sjöar och vattendrag.

Vad som undersöks

Kalkeffektuppföljningen (KEU) sker genom undersökningar av:

  • Biologi (fisk, bottenfauna, flodpärlmussla, kiselalger).
  • Vattenkemi (pH, alkalinitet, vattenfärg (absorbans) och konduktivitet. Även oorganiskt aluminium, kalcium och magnesium i vissa vatten).

pH

pH är ett mått så surheten, dvs halten av vätejoner i vattnet. Ju lägre värde desto surare.

  • pH 7 är neutralt
  • pH 6 = 10 ggr surare än pH 7
  • pH 5 = 100 ggr surare
  • pH 4 = 1000 ggr surare än pH 7

Sjöar och vattendrag har cirka pH 5–7. Naturligt sura ytvatten (oftast med myrmarker i närområdet) kan ha cirka pH 5–6.

Alkalinitet

Alkalinitet (Alk.) anger vattnets innehåll av ämnen som motverkar försurning. Beror i huvudsak på i vattnet löst bikarbonat som bildats vid vittring i omgivande marker. Sorten är milliekvivalenter per liter (mekv/l).

Om värdet är uttryckt i mg HCO3/l skall man dividera med 61 för att få mekv/l. Vid pH-värde lägre än 5,4 är alkaliniteten 0. Vid pH-värde över 7 är alkaliniteten oftast mer än ca 0,15 mekv/l.

Försurningskänsliga vatten har alkalinitet lägre än 0,1 mekv/l. Vatten kan behövas kalkas om alkaliniteten är lägre än 0,05 mekv/l och beläget i södra och mellersta Sverige.

Färgtal (Färg)

Vattnets brunhet. Beror av humusämnen från omgivande marker och i någon mån av alger i vattnet. Klara vatten har låga färgtal, dvs färg mindre än 20 (mg Pt/l). Mycket bruna vatten har färgtal över 100 (mg Pt/l). Kan även mätas med parametern Absorbans.

Konduktivitet

Konduktivitet (Kond.) eller ledningsförmåga beskriver vattnets förmåga att leda ström. Konduktiviteten beror på hur mycket salter som finns lösta i vattnet. Havsvatten och kalkrika sjöar har hög konduktivitet (kond.).

Försurningskänsliga sjöar har låg konduktivitet, i Svealand mindre än 3 mS/m (millisiemens per meter) och på Västkusten mindre än 10 mS/m. I mycket sura vatten stiger konduktiviteten igen beroende på att vätejonerna leder ström bra.

Oorganiskt aluminium

Oorganiskt aluminium eller labilt aluminium (kallas även Ali) är en form av aluminium som är giftig för bland annat fisk och bottenfauna. Halten av oorganiskt aluminium blir högre ju lägre pH-värdet är.

Aluminium har en komplex kemi i vatten och förekommer i många olika former med varierande giftighet. Den mest giftiga formen brukar kallas för oorganiskt aluminium.

När pH är under 6 så noteras förhöjda halter av oorganiskt aluminium. Halterna är dock nästan alltid under 50 µg/l, vilket är gränsvärdet för när bland annat fisk och bottenfauna tar skada. Sannolikheten att oorganiskt aluminium ska ligga på en halt högre än 50 µg/l vid pH lägre än 5,5 är 75 %.

Kalcium, Magnesium

Vattnets innehåll av kalcium (Ca) och magnesium (Mg). Sort milliekvivalenter per liter (mekv/l). Kallas ibland "hårdhet" med sorten dHo (hårdhetsgrad) 1 dHo = 0,356 mekv Ca/l, i mg Ca= 0,05 mekv Ca/l. Försurningskänsliga sjöar i Norrland har mindre än ca 0,1 mekv/1 Ca och vatten på Västkusten mindre än ca 0,3 mekv/l Ca.

Länsstyrelsen har upprättat en åtgärdsplan för kalkningsverksamheten för åren 2010-2015. Planen är även underlag för kalkningsverksamheten efter 2015. Den är dessutom ett underlag för Havs- och vattenmyndighetens redovisning av kalk­ningsverksamheten till regering och riksdag.

Kalkningsplanen (520 sidor) för Örebro läns sjöar och vattendrag innehåller bland annat:

  • Karta över åtgärdsområdet,
  • Beskrivning,
  • Mål och målområden,
  • Kalknings­planering,
  • Doserarbeskrivning,
  • Effektuppföljning,
  • Vattenkemiska och biologiska resultat,
  • Behov av biologisk återställning,
  • genomförda samt planerade ändringar/förbättringar inom åtgärdsområdet

Definition av några vanliga termer som används i kalknings- och försurningssammanhangPDF

Åtgärdsplan för kalkningsverksamheten i Örebro läns sjöar och vattendrag
2010-2015öppnas i nytt fönster

En annan viktig åtgärd som eventuellt behövs efter kalkning är Biologisk återställning (Restaurering av vatten) som avser bland annat utsättning av arter som försvunnit eller kraftigt reducerats.

För att få en så bra effekt som möjligt av kalkningen arbetar vi också med att återställa den fysiska vattenmiljön. Den viktigaste åtgärden är att ta bort vandringshinder som människan skapat, till exempel dammar och vägtrummor. Även restaurering av bottenförhållanden och byggande av vandringsvägar kan vara andra alternativ.

Restaurering av vatten

Försurningen orsakas av nedfall av försurande ämnen från luften och nederbörden. Även skogsbruket bidrar till försurningen genom att minska markens naturliga förmåga att neutralisera surt regn. Försurning är ett allvarligt miljöproblem i näringsfattiga sjöar och vattendrag i länets västra och norra delar.

Utsläpp av försurande ämnen

Utsläpp av försurande ämnen sker till luften från förbränning av fossila bränslen som bensin, olja och kol. Nedfallet av försurande ämnen (svavel- och kväveföreningar) har minskat sedan 1980-talet, men är fortfarande betydande.

Skogsbruket kan bidra till försurningen

Skogsbruket bidrar till försurningen när grenar och toppar inte lämnas kvar efter avverk­ningen. När skog växer frisläpps syror från rötterna samtidigt som basiska ämnen tas upp. Om all skog tas bort vid avverkning så sker ingen återföring av de basiska ämnena vilket gör att marken successivt försuras.

Vilka skador kan försurningen orsaka?

Försurningen orsakar skador på växter och djur i sjöar och vattendrag. Snäckor, musslor och kräftdjur, däribland flodkräfta och många fiskarter, till exempel mört, är mycket känsliga för försurning. En orsak till att skador uppstår är störningar vid reproduktion (fortplantning).

Varför blir sjöarna och vattendragen försurade?PDF

Försurning av sjöar och vattendrag (Havs- och vattenmyndigheten)länk till annan webbplats

Miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning (Miljömålsportalen)länk till annan webbplats

Nationella kalkdatabasen

Länsstyrelsen rapporterar årligen spridda kalkmängder till den nationella kalkdatabasen. Databasen förvaltas gemensamt av Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelserna. I kalkdatabasen finns uppgifter om kalkmängder, kalktyper och spridningsplatser för kalkningar som utförts sedan början av 1980-talet.

Nationella Kalkdatabasenlänk till annan webbplats

Film om kalkning av sjön Ölen

Allt färre sjöar i vårt län kalkas mot försurningen. Mindre utsläpp från svavel och kväve gör att fler och fler sjöar klarar sin vattenmiljö på egen hand. Men sjön Ölen, i Degerfors kommun, är fortfarande i behöv av hjälp för att behålla sin goda vattenkvalitet.

Kontakt