Skånelinjen/Per Albin-linjen
Skånelinjen, eller Per Albin-linjen som den också kallas efter dåvarande statsministern Per Albin Hansson, började byggas år 1939 och skulle fungera som en befästningslinje längs den södra kusten. Skånelinjen sträckte sig från Båstad till Vieryd och skulle förhindra mindre båtar, sjöstridsvagnar och trupper att nå land. Värnen i Skånelinjen var avsedda för flankerande eldgivning, det vill säga längs med stranden. Endast ett fåtal hade skjutmöjligheter ut mot vattnet. Åren 1939 och 1940 byggdes här över 1 000 betongvärn av olika typer, de flesta genomförda av entreprenörer. Anordningar för närförsvar, skydd och hinder byggdes av trupperna. Det rådde stor tidspress, andra världskriget hade börjat, och inga kostnadsbegränsningar rådde.
Grundlinjen stod färdig hösten 1940 medan byggande och förstärkning av skyddsrum, taggtrådshinder och eldställningar fortsatte under hela kriget. Utbyggnaden av Skånelinjen genomfördes i fyra perioder. Under den första perioden, andra halvåret av 1939, uppfördes 267 värn utmed kusten Rörumsån- Höllviken. Den andra perioden pågick fram till april 1940 och omfattade sträckan mellan Abbekås och Hörte respektive Landskrona- Arild. Den tredje perioden, fram till juni samma år, färdigställdes första linjen mellan Blekinge och Skåne. Under denna period färdigställdes 527 värn. Under fjärde perioden fram till oktober 1940 tillkom 145 värn, vilka i huvudsak bildade andra linjen, då mellan Fortuna och Viken.
Beroende på naturliga hinder eller svagare invasionshot varierar avståndet mellan värnen. Samtidigt fanns krav för hur stort artilleri värnen skulle kunna stå emot, med extra höga krav på sträckan Landskrona- Höganäs och på Ven. Värnen skulle endast fungera som stridsvärn med betjäning, vapen och ammunition och fältpjäser skulle vara möjliga att omgruppera.
Skånelinjen bestod av tre olika grundvärn; kulsprute-, kanon- och observationsvärn. Färdigtillverkade cementrör användes till exempel för skyttevärn. Vid sidan om byggandet av värn uppfördes även kompani- och bataljonsförråd och signalförbindelser. Vid det sistnämnda utnyttjades visserligen det permanenta telenätet men efter andra världskriget byggdes som regel särskilda förbindelser fram till värnen. I periodens början var byggandet starkt koncentrerat till stridsställningar. Först 1941-1942 byggdes skyddsrum, de flesta i Helsingborgsområdet med störst risk för direktbeskjutning från Danmark. Ett stort antal skyddsrum byggdes av trupper och befälsskolor.
Under 1950-talet började värnen byggas om och torn från stridsvagnar placerades i värnen, något som även utfördes under 1980-talet. De värn som moderniserades låg fråmst på Skånes östkust, något som speglar den tidens hotbild. Efterhand fick hamnstäder ett utbyggt fast försvar, till vilka olika pansarhinder ingick. Så kallade pianon kunde rullas ut med räls och vagnar för att på så vis blockera gator och vägar. Ett annat exempel är så kallade hajtänder som skulle placeras i förberedda hål i gatan, något som fortfarande finns kvar i Helsingborg. De flesta värnen står fortfarande kvar, men en omfattande avvecklingsprocess ska vara avslutad 2005/2006.
Beredskapsmuseet
Beredskapsmuseet ansvarar för de 14 bevarade värn som finns mellan Helsingborg och Viken, guidade visningar arrangeras.
http://www.beredskapsmuseet.com Länk till annan webbplats.
Lästips:
Södra Skåningarna 1811-2000 (del II), Södra Skåningarnas kamratförening (1999)
Högberg, Leif: Skånelinjen (Per Albin-linjen) (2000)
Södra Skåningarna 1811-2000 (del II), Södra Skåningarnas kamratförening (1999) Högberg, Leif: Skånelinjen (Per Albin-linjen) (2000)