Steg 3: Genomför åtgärderna för din våtmark

Återetablering eller återställning innebär att våtmarker skapas där det tidigare funnits en våtmark, men att marken i nuvarande tillstånd inte längre kan räknas som en sådan då den förlorat sin ekologiska och hydrologiska funktion som våtmark. Det är dock viktigt att tänka på att det ofta är omöjligt att återskapa exakt de förhållanden som en gång rådde. Exempelvis kan en utdikad torvjord ha sjunkit över metern under de år den brukats, vilket naturligtvis gör det omöjligt att få tillbaka markens tidigare naturliga hydrologiska tillstånd.

När det gäller återetablering eller återställning av våtmarker ligger störst fokus på återvätningsarbete av dränerade torvjordar som används eller har använts för produktion inom jord- och skogsbruk. Dessa marker räknas inte längre som våtmarker då de förlorat sin ekologiska och hydrologiska funktion som våtmark. Om markerna återetableras genom så optimal återvätning som möjligt, vilket innebär att vattenytan höjs till att ligga nära marknivån, ger det en stor klimatnytta genom att växthusgasavgången minskar eller avstannar. Kan man dessutom stimulera och få igång vegetationstillväxt, allra helst vitmossa, kan de åtgärdade områdena till och med fungera som en permanent kolsänka.

I alla våtmarksrestaureringar bör en så hög grad av naturlig hydrologi som möjligt eftersträvas. Efter en lyckad restaurering är målet att vattenflödena återgår till ett mer naturligt tillstånd. Återvätning, som nämnts under ovanstående rubrik, kan utöver återetablering/återställning också vara en restaureringsåtgärd på mossar, kärr och rikkärr med förändrad hydrologi. Återvätning av dessa våtmarkstyper är viktig ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv, men de kan också ha en flödesutjämnande effekt. Markerna är näringsfattiga, men kan ändå bidra till minskad växthusgasavgång i och med att koldioxidutsläppen minskar eller att kol till och med binds in i marken efter en restaurering.

I våtmarksrestaureringssammanhang pratar man ofta om att återställa bestämmande sektioner. I ett naturligt landskap bestäms vattnets rörelse av stenar, block och berg - fasta strukturer som vattnets egen energi inte förmår flytta. Sådana strukturer kallas bestämmande sektioner. Många bestämmande sektioner har sänkts för att avvattna landskapet. Genom att återställa den sänkta bestämmande sektionens nivå återställs de hydrologiska förhållandena uppströms. Denna metod för återställning är vanligtvis mycket kostnadseffektiv, men kräver stor noggrannhet både vid genomförande och bestämmande av nivå. Anledningen till det är att undvika grumling och erosion samt för att undvika att vattenlevande organismer får svårare att förflytta sig.

Planera för att följa upp åtgärden

Det är viktigt att utvärdera om den restaurerade våtmarken gav de effekter vi önskade. För att vi ska ha material att jämföra med när arbetet är färdigt bör undersökningen planeras och helst påbörjas innan åtgärderna genomförs. Uppföljningen behöver genomföras med metoder och indikatorer som gör det möjligt att jämföra mellan olika projekt. På så sätt kan vi dra viktiga slutsatser och lära oss för framtida åtgärder.

Uppföljning av restaurerad våtmark

Ibland kan man vilja anlägga en våtmark i ett särskilt syfte där det historiskt inte funnits någon våtmark. Anlagda våtmarker utgör ofta vattenanläggningar med syfte att optimera en eller ett fåtal funktioner. De ger oftast ingen klimatnytta, utan skapas mer i syfte att främja biologisk mångfald, öka upptag av näringsämnen, verka buffrande eller motverka vattenbrist och torka. Dagvattenhantering är också en vanlig anledning till att anlägga våtmark.

Läge och utformning är avgörande för att det specifika syftet ska uppfyllas. Läs mer under om hur olika nyttor och ekosystemtjänster kan uppnås genom att utforma våtmarken på rätt sätt.

Du har anledning att restaurera våtmark

Länsstyrelsen hjälper gärna till med tips och råd. Det är viktigt att våtmarken smälter in i naturen och att det tänkta syftet verkligen uppnås. Grävning och schaktning i torvjord ska av klimatskäl inte utföras.

När det gäller anläggning av våtmarker krävs i många fall att vissa anläggningsdelar utförs för att den önskvärda funktionen ska uppnås. Det innebär ofta grävning och schaktning, att dammvallar måste konstrueras eller att en munk för att reglera vattennivån behöver anläggas. Det är viktigt att poängtera är att det ur juridisk mening är skillnad på naturliga miljöer och anläggningar, där ett strikt ansvar följer med ägandet av en anläggning. Anläggningar har dessutom, i kontrast till naturbaserade lösningar, ett behov av underhåll och skötsel.

Att lägga igen diken är ofta det enda sättet att återställa hydrologin i dränerade torvjordar. Genom att anlägga så kallade pluggar i dikena höjs grundvattennivån. Om pluggningen utförs på rätt sätt kan utsläppen av växthusgaser minska kraftigt på framför allt bördiga torvrika marker i södra Sverige. Det mest optimala är om grundvattenytan hamnar strax under markytan.

Pluggar anläggs för att bromsa vattenflödet i diket. Det avstånd man bör ha mellan pluggarna beror främst på markens lutning, men också på hur stora flöden det kan förväntas bli och hur man vill styra flödena. Den generella rekommendationen för ett så snabbt och bra resultat som möjligt är att det maximalt bör vara cirka 20 cm höjdskillnad mellan pluggarna. Ibland är detta inte rimligt eller kostnadseffektivt och då får större höjdskillnader accepteras.

Olika pluggningsmetoder

Det finns flera olika pluggningsmetoder. Över tid är den mest hållbara metoden att lägga igen dikena i hela sin sträckning. I många fall kan dock det tidigare uppgrävda rensmaterialet saknas på platsen eftersom det bryts ned fort när det syresätts, varför det kan vara en utmaning att få tag i tillräckliga massor för att lägga igen hela dikessträckan eller få igenläggningen tillräckligt tät. Det är också en mycket kostnadskrävande åtgärd. Ett alternativ kan då vara att anlägga pluggar på strategiska punkter i dikena. De vanligaste pluggarna är plank-, torv- och stenplugg.

Plankplugg

Den vanligaste pluggningsmetoden är att en palissad av spontat plank, så kallad plankplugg, slås ned lodrätt tvärs över diket och täcks helt med torv till cirka 70 cm över marknivån. Lagom dimension är ofta 34 mm. Trä som ligger syrefritt bryts ned långsamt. För att skapa en stabil och effektiv konstruktion som håller vatten och förhindrar läckage grävs diket ur ordentligt innan sponten sätts. Detta görs för att avlägsna löst material, som kan orsaka instabilitet och erosion, och för att förbättra förankringen av själva pluggen. För att skydda och förstärka palissaden läggs sedan torv kring hela pluggen för att stabilisera vattenflödet och för att ytterligare minska risken för erosion kring pluggen. Att ha palissad av spontade plankor gör att dikespluggen blir tät och torven hinner sätta sig ordentligt tills plankorna har ruttnat ned. Det är viktigt att dikespluggen blir tillräckligt hög och tillräckligt bred så att vattnet aldrig rinner över pluggen. Torven kompakteras en hel del, så en generell rekommendation är att pluggen bör vara minst 50 cm, men helst 70 cm, ovanför omkringliggande markyta. Torvmaterialet som används till pluggen tas på plats bredvid diket, vilket skapar gropar med öppet vatten där det skapas fina livsmiljöer för groddjur och andra arter.

Torvplugg

Om det är fråga om små diken kan dikespluggar byggas av endast torv, så kallade torvpluggar. Den medelhumifierade vitmossetorv som ofta finns på mossar brukar ofta vara av bra byggkvalitet. Det är som ovan nämnts viktigt att dikespluggen byggs tillräckligt hög och bred, helst 70 cm högre än markytan och flera meter ut på varje sida.

Stenplugg

Markförhållandena varierar förstås mycket från område till område. Om det är mycket sten i marken är det ofta omöjligt att sätta plankplugg. Istället kan man då anlägga en så kallad stenplugg på likartat sätt. Diket grävs ur och grundas med torv. Sedan varvas sten och torv och materialet packas ordentligt. Pluggen byggs upp cirka 70 cm över marknivån.

Du kan läsa mer om olika pluggningsmetoder här:

Metoder för dikespluggning och dikesigenläggning, Skogsstyrelsen, pdf Länk till annan webbplats.